Göteborgsposten – 29 augusti 1862, sida 1

skulle sannolikt då tillagt: Orvar Odd är alla sin sel oaktadt en vördnadsbjudande, en stor skaldepersonlighet. Brunt och Rosenrödtinnehäller nemligen så äkta perlor af poesi, alt vi tvingas ställa O. O. i främsta ledet af våra diktare. Han har uti ett par stycken i detta arbete med berömvärd sjelfkritik undvikit just de fel, som man så ofta hos honom anmärkt, nemligen en grym misshandling af vårt stolta, kraftiga svenska språk, hvilket i hans händer måhända alltför ofta blifvit ett fransosiseradt konversations-medium. Det måste glädja hvarje sann vän af denne diktares skaldskap, att se detta, ty hans originalitet kan ej annat än vinna derpå och hans Lutpräglade individualitet visar sig så uti en mera harmonisk, förskönande drägt. Brunt och Rosenrödt inledes med några verser, hvilka utgöra, om vi så få säga, känslotoner slagna på den vandrande harpspelarens väl stämda instrument. De äro at denna lydelse: När han var trött af stegen på landsväg och hed och middagsvärmens tunga tryckte hans hufvud ned, hans vana då och hans tröst det var från unga dar, att fatta sin harpa och att dikta sig en sång. Med nyfödd kraft han började deretter igen sin gång. När lifvets mörka skuggor bredde sig för hans syn och det samlade sig åskor kring hans inres himlabryn, hans vana och hans tröst då var från unga dar, till harpans raska anslag att sätta sång och dikt. Så lyfte han åter blicken med hopp och tillforsigt. När all den eviga uselhet, som genom verlden går, brottades med hans styrka och gaf hans hjerta sår, hans vana då och hans tröst det var från unga dar, till lekande harpotoner att höja sin röst. Då reste han nacken stolt igen med vidgadt bröst. Så med sin sång och harpa från gård till gård han drog, det var ett lif af frihet och skämtsamt nog, det nu engång hans vana var från unga dar, att sjunga sig så till dager, när natt låg på hans själ att sjunga sig fram i verlden, när sargad var hans häl. Af de öfriga i samlingen förekommande styckena gifva vi obetingadt företrädet åt den storartade, sanut nordiska dikten Forborgadt, i hvilken vi finna en så allvarlig och djup poetisk känsla, en så storartad uppfattning af den vilda nordiska naturens skönheter, att vi vilja varmt rekommendera denna dikt åt hvar och en. Stilen här är, med få undantag, värdig sitt ämne och högst litet bortskamdt orvaroddisk. Det är synbart, att den stora tanke, som ligger till grund för dikten, trängt sig allvarligt in på diktaren och bländat hans Pgna ögon med sin glans, så att han alldeles glömt bort sin franska parleur. Att han lock på ett och annat ställe gifvit vika för sin svaghet (densamma som vi obetingadt salla hans styrka i den lätta feuilletons-stien), måste vi ursäkta honom för det helas skull. Så t. ex. kommer midt i en naturskilIring, hvilken förråder mästaren, en plattityd, om smakar lik ett oväntadt slag på örat och senast drager oss från den storartade, den löga naturen, der vi nyss andats så fritt, ja dästan med vällust, in i en liten trång och ned falskt guld förgylld konversationssalong, ler luften är qvaf och alla rörelser måste vara nklämda å la mode. Bevis: in hognorsk scen! Med fjällar af stolt, gigantisk form ch bringan bar och öppen mot alla vindars storm! ed klippor vårdslöst slängda omkring åt alla håll, någon våldsam stridslek mellan jättar och troll!