Göteborgsposten – 29 augusti 1862, sida 1

2— — — — kade varit förfalskadt. Vidare hade William J Roupell före sin faders död med dennes förfalskade underskrift försett ett par gäfvobref till honom af några bland fadrens landtegendomar, på hvilka han sedermera lånade penningar. Men den mest förvånande delen af berättelsen äterstår. Det har begåtts förfalskningar förut. Dylika hemliga brott utgöra ett af romanförfattare mycket användt tema, och besittningsrätten till många stora egendomar har på grund af sädane blifvit omtvistad. Men i ifrågavarande rättegång äro rollerna på ett helt annat sätt fördelade. Svaranden i målet är en oskyldig man som blott önskude att få behålla hvad han ärligt köpt och betalt, medan det förnämsta vittnet som skall bevisa kärandens goda rätt (d. v. s. falskheten af de ätkomsthandlingar, på grund af hvilka Willium Roupell först hos svaranden belänat och sedan till honom försalt en betydlig egendom om 15,000 punds värde, samt testamentets förfalskning) detta hufvudvittne är ingen annan än förfalskaren, William Roupell sjelf. Han bade inställt sig frivilligt, aflade vittueseden, berättade derpå om sina förfalskningar och underrättade med den lugnaste min och redigaste tankegång samt med ett uttryck af fullkomlig sannfärdighet domstolen om äfven de minsta detaljerna af sina brott. Han sade att han kort före fadrens död varit härdt ansatt för penningar och skref då ett falskt gåfvobref, enligt hvilket en fadren tillhörig egendom kallad Kingston och värd 15,000 pund sterl. skulle tillfalla honom. På denna egendom lånade han 7,000 K. Fadren hade på intet vis gifvit honom tillstånd till denna handling. Ifrägavarande gåfvobref blef under rättegangen framtaget för att af William Roupell identifieras. Han igenkände det mycket väl, undersökte det med stort lugn och anmärkte särskilt att sigillet under namnteckningen var hans eget och aldrig begagnats af fadren. Derefter fortfor han med sina bekännelser. Han hade kort före fadrens död haft ett samtal med honom under hvilket denne sagt, att han ämnade testamentera honom en af sina större egendomar, och velat genast sitta upp ett testamente. Detta hade dock William atböjt, emedan han äfven begått förfalskningar med de till denna egendom hörande dokumenterna och fruktade att detta i så fall kunde bli bekant. Då William Roupell sedermera den 12 sept 1856 fick underrättelse om fadrens död, skyndade han genast till dennes hus i London der dödsfallet skedde, tog nycklarne från hushållerskan och påträffade det omnämnda äkta testamentet af år 1850 med kodicillet af Augusti är 1856. Dessa dokumenter förstörde han. I stället köpte han ett testaments formulär, kopierade detta och lör falskade i samma hus, der hans fader nyss utandats sin sista suck, dennes namn, Hela tormögenheten skulle, som sagdt, enligt detta testamente tillfalla modren. Men dokumentet måste enligt lagen vara bevittnadt af tvenne personer. Det ena vittnet kunde bli William Roupell sjelf, men hvem skulle bli det andra? Hans fader hade haft en betjent, hvilken numera bodde på landet. Denne var mycket gammal — emellan 80 och 90 år — och hade af mr Roupell senior ätnjutit myeket förtroende, hvarfore det skulle synas helt naturligt om han blilvit kallad att bevittna frågavarande testamente. Mr William Roupell besökte dertöre den gamle mannen, hvars namn var Muggeridge, gaf honom en sempundsnot, hvilken han sade att mrs Roupell ändt honom till sorgkläder och begärde qvitto vå summan, Detta qvitto lemnades och Wiliam Roupell erhöll sålunda ett prof på Mugseridges namnteckning, hvilken han efter nåson svårighet lyckades efterapa. Han teck