Göteborgsposten – 28 augusti 1862, sida 2

rade d. 24 d:s under Hesselön. b Besök. Från Norrköping skrifves d. 23 se Augusti: Nästa måndag lära från Stockholm s nitkomma f. kompanichefen vid härv. skarp-g skytteförening, mag. Starbäck, samt auditören su Blanche och löjtnanten Mankell. För dessas d varma anhängare af natiopalbeväjningsiden B lär Norrköpings skarpskytteförening samma af-d ton vid Himmelstadlund föranstalta en uppvis-s ning i gevärsexercis m. m. Å Den tekniska samling, som skall anläggas i hufvudstaden, bestående af råämnen, d modeller och redskap, som företrädesvis hafva h afseende på handtverk och den mindre fabriksindustrien, kommer att få sin grundläggning genom de effekter, som af komiterade anskaffats vid verldsutställningen, och hvilka å komiterades ansökan få kostnadsfritt till Stockholm ätfölja de svenska expositionsartiklar, som dit återförvän tas. Bibelkommissionen, bestående af erkebiskopen, såsom ordförande, domprosten d:r Knös samt professorerna doktorerna Beckman, Toren, Mellin och Lindgren, är förnärvarande samlad i Upsala. Kommissionen, som är träget och ifrigt sysselsatt, har till föremål för sitt nu pågående samfäldta arbete en granskning af professor Lindgrens nya öfversättuing af Moses fem böcker, hvilken lär vara uppställd efter helt andra principer än hans i bokhandeln tillgängliga verk. — Oo — ATAD O OO: Intresset för skarpskytteväsendet är i Arboga så stort, att, enl. hvad stadens tidning berättar, äfven presterna ingå såsom ledamöter i föreningen. Konsulsärende. Svensk-norske vice konsuln i Vlissingen J. Smith har på begäran erhållit afsked. Koleran och potatissjukan. Efter anförande af, att den vanliga sjukdomen å potäterna redan visat sig i Kalmartrakten, anstaller den bekanta signaturen E—m i Barometern följande fundering: Männe det kan vara det telluriska koleragiftet, som på senare åren sänkt sig ned till det vegetativa lifvet, tör att derifrån gå till sina fader i underjorden?! Gammalt godt trä. I en serie reseintryck från åtskilliga delar af riket, meddelade Sundsvallsposten, läser man följande från södra delen af Elfsborgs län: Bland andra lemningar etter förfäder här i trakten påträffade jag å ett gammalt säteri, som sist tillhört Sparre-slägten, en ladugårdsbyggnad, ofvanför hvars dörrar fanns åratalet 1639. Tmret undersöktes och befanns vara ganska friskt, oaktadt sin höga ålder. Det var foröfrigt märkvärdigt för sin groflek: ett timmer mätte i storändan nära tre qvarters diameter. Stallet å samma ställe var bygdt 10 år senare, men hade undergått trenne reparationer, nemligen 1722, 1776 och 1819. Dessa årtal voro inhuggna öfver ingången. Sedan 1819 hade det ej undergått någon reparation. Husen voro ändock ej brädfodrade. Häraf kan man finna, att äfven hus af furu kunna stå bi i flera århundraden. Nya bränvinslagstiftningens inverkan, I ofvannämnde korrespondens till Sundsvallsposten yttras angående befolkningen i södra trakten af Elfsborgs län: Förr, då det krögades i nästan hvarje bondgård, var det ej ovanligt att å vägarne påvräffa öfverlastade personer, men den nya och stränga branvinsförordningen har verkat mycket godt. För en norrländing, som är van att dagligen, vare sig i stad eller å landet, ehuru å senare stället mindre ofta, se en eller annan mer än tillbörligt valplägad menni-ka, förefaller det ovanligt. Vanan att ständigt ha för ögonen symptomerna af den vidrigaste bland laster gör att man tycker sig sakna något. Naturen här är nästan densamma. Berg och skogar, dalar och höjder, kärr och moras, åar och bäckar, forssar och sjoar finnas här liksom i Norrland. Det enda som saknas är den storskräflande bondskaran, som då man en aftonstund är på väg till en norrländsk stad, medelst hojtningar och svordomar tyckes vilja för den förbiresande låta påskina, att det gamla berserkaraseriet ännu fortlefver i norden. Här färdas man tyst sin väg framåt; sakta och vackert komma de mötande. Till en del har denna skiljaktighet sin grund deruti, att Norrland har en sjelfständig allmoge, då den här till stor del står mer eller mindre i beroende af de stora egendomarne. Likväl tror jag, att välmågan här nere är nästan lika stor om ej större än i Norrland. Här finnas landtbrukare, som egentligen äro bönder ehuru de genom värfning och någon handel bidraga till forkofrande at formögenheten, hvilka ega ett kapital af 800,000 rdr rmti Nägot motstycke torde vara svårt att uppleta i Norrland. Men huru olika är också ej lefnadssättet? Här är detta i allmänhet mycket indraget både bland de sämre och bättre lottade. Visserligen fin