Göteborgsposten – 27 augusti 1862, sida 2

Orden äro uttalade af Italiens regering och af franske kejsaren. Den förra har officielt betitlat Garibaldi upprorsstiftare; den senare kallar honom demagog. Regeringen förklarar Garibaldi skola såsom upprorsstiftare at henne behandlas; kejsaren säger att han emot demagogens djerfva och oförsynta hotelser skall allvarsammare än någonsin försvara påfvens integritet. Garibaldi har således ingenting att vänta sig från dessa båda håll för den saks befrämjande, för hvilken han nu dragit svärdet. Han får endast lita på sin lycka, en tillit som gränsar till det vansinniga om man mäter Garibaldi med vanligt mått, och på det italienska folkets entusiasm. Skall denna såsom förut uppröras genom ljusspelet från hans namn och hans rena, oklanderliga karakter? Det är omöjligt att i denna stund kunna såga, ty valet är ofantligt och svårt, det är val mellan lagen och patriotismen, som ovilkorligen måste kännas tungt för det till lagenlig frihet just genom en hänförd patriotism så nyss uppvaknade italienska folket. Men äfven på ett annat håll står Garibaldi öfvergifven. Han har uppmanat ungrarne till resning; men fått af en utaf deras politiska ledare, general Klapka, ett nej till svar. Således alldeles ensam med de sina står den, alla hans fel oaktadt, ädle frihetshjelten med sin drömmande, men klara blick och sin fasta beslutsamhet inför en furste, den mäktigaste i Europa, som vill hans undergång; inför en annan furste, som älskar honom men vänder sig ifrån honom i det han kastar beskyllning gen: forrädare! i hans ansigte; inför ett folk, åt hvilket han står fardig att gifva sitt lif, men som slites mellan sin konung och honom; inför hela Europa, som vill hvad han vill och fördömer den dynastiska politik som reser hindren, men dock vill det synas böjer sig för dagens nödvändighet och tillropar sin älskling: vänta! Afgörandets stund rycker närmare och snart skall den vara inne, hvälfvande så vigtiga öden i sin famn. Huru den än må utfalla skall dock ett ofantligt ansvar hvila på de trenne förnämsta skådespelarne i detta drama, på kejsar Napoleon, på hans ledsven Ratazzi och på Garibaldi, af hvilka trenne ingen är fri från skuld, derföre att den italienska nationen och den italienska armeen ännu så unga redan drifvas in i en så olycklig förveckling mellan lag och patriotism. För att bedöma de senaste dagarnes händelser, torde emellertid en kort recapitulation vara behöflig. En viss tvekan tyckes till en början ha rådt vid såväl italienska som franska hofven, tills dess på Napoleons och Ratazzis tramställningar konung Victor Emanuel utfärdade sin proklamation (olycklig i åminnelse), genom hvilken ett godt medel till försoning mellan regeringen och rörelsepartiet omöjliggjordes. Vägen var nu en gång betrådd och man måste gå vidare. Ratazzi erhöll deputerade kammarens bifall till sitt motstånd mot Garibaldi, men ansåg sig sannolikt dock icke riktigt säker om folkets och armåens stämning, för att våga ett formligt an rall på Garibaldi, hvarföre man beslöt att genom kringränning förlama dennes verksamhet. Genom en skicklig manöver bedrog dem dock Garibaldis vaksamhet, och han kom till kusten, der han besatte Siciliens tredje stad under folkets jubel. Det moderata partiet inom senaten blef oroligt, ty hejdades ej Garibaldi i tid, skulle folkbänförelsen sprida sig för vidt och starkt och de allvarsammaste händelser kunna inträffa. Man beslöt derföre att gifva Ratazzi sitt missnöje tillkänna med hans vacklande och svaghet förrådande hållning. Ratazzi önskade sannolikt ingenting högre, men då inom deputerade kammaren en viss oroande stämning förmärktes, upplöstes tillsvidare de lagstiftande kamrarne; hvilket han ansåg sig kunna så mycket lättare göra som han redan erhållit deras godkännande af hans politik. Ratazzi afgaf nu till konungen ett betänkande, hvilket är af den lydelse att man kan drifvas tll att wo, det Victor Emanuel sjelt velat i det längsta fördröja den atgörande stunden, hvartöre det sannolikt är indirekte genom honom som vissa underhandlingar bedrifvits med Garibaldi, för att förmå denne i stillbet nedlägga vapen, hvilka underhandlingar dock tyvärr ledde till intet resultat. Nämnda betänkande är af detta hufvudinnehåll: Garibaldi har på Sicilien höjt upprorsfanan. Eders Majestäts och Italiens namn tjena blott till att dölja den europeiska demagogiens afsigter. Ropet: Rom eller Döden! och de vanvettiga förnärmandena mot vår ärige bundsförvandt endast fördröja uppfyllandet af nationens enstämmiga önskningar. Garibaldi har varit dof för E. M:ts ord; han har ej dragit i betänkande att tända det borgeriga krigets Uamma. Ett energiskt uppträdande är af nöden. Garibaldis uppror gör det till en nödvändighet att behandla det af do frivilliga besatta landet som ett af fienden yesatt och hotadt land. Det har samtidigt talats om åtskilliga konfidentiela förhandlingar mellan Victor Emanuel och Napoleon. Det är ej längre tvifvelakfjof att dessa innehållit 3 Nanoleons gida