Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 2

Det ord som blifvit uttaladt af den excentriske veteranen tycktes ha ett magiskt inflytande på det öfriga sällskapet. De reste sig alla på en gång för att gå. Förmodligen bade de väntat att få begagna sig af min berusning; men då de funno att min nya vän välvilligt önskade hindra mig från att bli drucken, uppgåfvo de alla angenäma förhoppningar om att dela min vinst. Hvad helst deras motiv nu måtte ha varit, så är det dock säkert, att de aflägsnade sig allesammans. Då den gamle soldaten återvände och satte sig ned bredvid mig, vore vi ensamma i rummet. Jag kunde dock ee eroupieren allena intaga sin aftonmåltid i ett annat rum bredvid det, der vi suto. Tystnaden var nu djupare än någonsin. En plötslig förändring hade äfven kommit öfver min f. d. hjelte. Han antog en högtidlig blick, och då han åter tilltalade mig, var hans tal ej längre prydt af eder ej heller gaf han åt detsamma en större kraft i uttrycket genom sina förra knäppningar med fingrarne. — Hör på, min bäste herre, yttrade han hemlighetsfullt förtrolig ton, lyssna till en gammal soldats råd! Jag har varit inne hos värdinnan härstädes — en mycket älskvärd qvinna mec ett verkligt snille som matlagerska — och bed henne gifva oss ett par koppar särdeles stark och godt kaffe. Ni måste dricka en kopp så