Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

och med den lappade öfverrocken, som förlorat sin sista sou och ännu med bellröflig min följde spelet, sedan han ej längre kunde deltaga i detsamma, teg äfvenledes. Äfven eroupierens röst tycktes vara dämpad af rummets atmosfer. Jag hade trädt in i rummet för att få skratta, men skådespelet framför mig var något att gråta öfver. Jag fann det snart nödvändigt att taga min tillflykt till retelsemedel, för att undvika den nedslagenbet som smög sig öfver mig. Clyckligtvis sökte jag det närmaste medlet och gick till bordet samt började spela. Ännu mera olyckligt var, såsom händelserna skola utvisa, att jag vann — vann otroligt, vann oerhördt, vann så, att de vanliga spelarne vid bordet samlade sig kring mig och blickade på mina insatser med hungriga, vidskepliga ögon och hviskande till hvarandra, att den engelske främlingen skulle spränga banken. Spelet var Rouge et Noir Jag hade spelat det i hvarje stad i Europa, utan att likväl bry mig om att studera chancernas teori — alla spelares filosofiska sten. Spelare i ordets egentliga bemärkelse hade jag aldrig varit och spelets förtärande passion hade aldrig vunnit insteg i mitt hjerta. Mitt spel var blott ett tomt tidsfördrif. Jag tog aldrig min tillflykt till det af nödvändighet, emedan jag aldrig visete hvad det ville säga att sakna penningar. Jag höll aldrig