Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 1

söka den rätta ställningen, må man ej lemna oanmärkta de närmare upplysningar, som kunna erhållas från Rom, ty der, vi upprepa det ännu en gång, der är de stundande händelsernas härd, der skall minan springa och der skall omslaget åstadkommas. Vi låna derföre ur den franska tidningen .Temps följande bref, dateradt Rom d. 5 augusti: Jäsningen tilltager beständigt. Jag blef i söndags så förvånad öfver den politiska atmosforens tillstånd, att jag ansåg det riktigast att icke åter fara ut på landet, utan stanna qvar här, liksom h. h. påfven, tillföljo at de betänkliga tidsomständigheterna. — Söndagen den 3 d:s var en mycket orolig dag. Man hade nemligen fått veta, att det dagen förut kastats en bomb in i den påfliga tidningen ,Osservatore Romanos breflåda på de 12 apostlarnes torg. Lördags afton och en del af söndagen talades det icke om något annat i hela Rom. Breflådan hade med stort buller sprungit sönder. Ingen hade blifvit sårad; men man hade blifvit orolig, och det påstods, att bladet skulle få en militärpost till sitt beskydd. Denna tilldragelse var profbomben. Söndags afton först hade vi det egentliga tumultet. Fram mot aftonen knallade det öfverallt rätt godt på gatorna. Bomber kastades, hvilka sprungo sönder, i alla qvarter utan undantag, på Piazza del Popolo och de andra stora platserna, på Pincio, Trastevere, BorgoVaticano, i närheten af Guetton, kort sagdt öfverallt. En hel organisation har uppenbarligen bildats i afseende på dessa bomber. Polisen kan länge nog hålla vakt; den upptäcker likväl intet. För bombernas kastande begagnar man sig af qvinnor och barn. Man berättar med anledning härat åtskilliga detaljor. Sålunda gömma, såsom det försäkras, kringvandrande spelmän petarder i sina mandoliner och kasta dem midtunder sången, och unga flickor bära dem vid sin barm. De äro lika ett slags nötter, fyllda med krut, hvilka springa sönder vid hvarje hårdt slag. Söndags afton skall en gatusångare blifvit arresterad i samma ögonblick som han tog fram en bomb ur sin guitarr. I Augustus mausoleum, som nu är omdanad till teater, på hvilken det spelas hvarje dag, sprang en bomb midtunder föreställningen, och hela publiken tog till flykten. Bomber kastas in i palatsernas vestibuler, ja, tillochmed på sjelfva polispalatsets gård. Det är uppenbart, och jag är för min del säker derom, att hälften af polisen är vunnen för resningen. De påfliga trupperna äro äfvenledes till stor del vunna för densamma. Man bildar vaktposter och skickar omkring patruller för att hindra personer från att tända bengaliska eldar, kasta bomber o. 8. v., men man anför exempel på, att soldaterna sett personer tända den bengaliska elden, utan att de (soldaterna) rört sig från fläcken. Det är dessutom ett faktum, att nästan alla de soldater, som våga tala, säga, att de vänta på sin konung Victor Emanuel. Jag talar ibland med dessa menniskor, hvilka äro rekryterade ur Kyrkostaten och af hvilka man bildat olika slags infanterister och dragoner, de tala alldeles, som om man hörde på en garibaldisk frivillig. Det skulle icke tjena någonting till att lita på en dylik vakt! — Nej, den närvarande styrelsen har blifvit en omöjlighet till den grad, att den är nära att bli såld af sina egna försvarare. Såsom ni ser af det sagda, befinna vi oss i den afgjordaste petardperiod. I går afton, måndag, gick det åter löst. På flera ställen tändes bengaliska eldar, isynnerhet på Monte Testuccio, en liten höjd, mellan Porta di San Paolo och Tibern, bildad — man vet icke när — af lerbitar och skärfvor. Innan den bengaliska elden tändes, hade Tes