Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 2

ren mot Welsch-TYTOIen, nar genom list ICKaLS ned en del frivilliga slippa in till Sicilien, edan man först sökt hindra hans afresa. Gemas hamn har förklarats i belägringstillstånd, ör att utskeppningar till Sicilien må kunna örhindras. — I Milano har d. 4:de d:s förefallit ulvarliga oordningar. Den kongl. proklamaionen bief på flera ställen nedrifven och plasater uppklistrade med sådana lösenrop som: Lefve Garibaldi! lefve Mazzini! Rom eller löden! Ned med Victor Emanuel; död öfver ninistrarne! död öfver Napoleon! lefve Garihaldi, Italiens konung! Polisen blef förolämpad, då den ville taga ned dessa plakater, och in folkmassa stormade mot franska konsulatet unler rop af:Död öfver Napoleon! Här hejdades massan af ett kompani fotfolk, och det lyckades omsider en afdeln. lancierer att skingra mängden, dock först sedan fiere personer blifvit sårade på båda sidor genom stenkastning och sabelinhuggning. Stämningen var ännu följande dagen så hotande, att prefekten trodde sig böra ur den kongl. proklamationen utstryka de orden: Hvarje upprop, som icke utgår från konungen, är en uppmaning till borgerligt krig och uppror; ansvaret och lagarnes stränghet skall träffa dem, som icke lyssna till hans ord. Den demokratiska klubben i Milano har utfärdat ett manifest, hvari Italienarne uppmanas, att icke låta vilseleda sig af konungens proklamation, emedan den ej är något annat än toma fraser; ty Åhvarken Victor Emanuel eller någon man på jorden är i stånd, att lägga band på Italiens frihetsoch sjelfständighetskamp. Rom och Venedig tillhöra oss, Rom och Venedig skola bli våra, och Garibaldi skall, det kunnen j lita på, utan att vilseledas af den oförnuftiga mängdens skrik, inlösa sitt ord och återgifva Italien Rom och Venedig. Hvarken romrarne eller venetianarne böra derföre uppgitva sitt mod och hopp, ty Garibaldi skall snart börja sitt segertåg, och Victor Emanuel skall vara — den siste, som sluter sig till hans tåg. — I Venedig gjorde man redan förberedelser, för att mottaga Garibaldi, om han skalle komma; då blef den kongl. proklamationen bekant och utöfvade samma verkan som i Milano. Man utbrast öfverallt i förbannelser öfver konungen, som man gaf allehanda öknamn. Den utländska pressen betraktar nästan enståmmigt Garibaldis företag såsom oklokt; men med undantag af den kejserliga franska och andra kejserligt-kongl. tidningar, erkänner den lika enstämmigt, att Garibaldi sjelf är utan skuld och att denna deremot ensam liggerhos Frankrike från hvilket lösningen ensamt kan komma, ty besattandet af Rom har gjort slut på italionarnes tålamod. Deremot kan Frankrike rädda allt, ordningen i Italien, ministeren, kanske tronen och enheten, endast genom att draga sina trupper tillbaka. I denna anda uttala alla de engelska tidningarne sig på samma gång emot både Garibaldi och Napoleon; ondast Morning Post framhåller, att Napoleon ej kan göra några medgifvanden för Garibaldis hotelser. Då den af honom framkallade rörelsen väl blifvit kufvad, menar bladet, då skall fordringen på Roms utrymmande med större bestämdhet utgå från sjelfva den italienska regeringen, för hvilken den skall vara en lifsfråga; den har, säger bIndep. B., dorforutan endast valet mellan med Frankrike mot Italien ellermed Italien mot Frankrike. Härom är man ense och detta är äsven det slutresultat, hvartill man måste komma. Napoleon skall och måste ändtligen uppskära hvad han utsått med sin oriktiga och telaktiga politik i Italien. Garibaldi står vid Castro Giovanni, en befästad plats i provinsen Caltanizetta, belägen nästan i medelpunkten af ön; hans frivilliga anslås till närmare 4,000 man. Regeringens trupper följa fortfarande hans rörelser. Italienska regeringen har rådslagit om att öfverlemna hela den politiska myndigheten öfver Siclien åt general Cugia. Inom de officiela kretsarne i Turin råder stor uppståndelse. Ninistrarne sammanträda en å två gånger om dagen, ofta under konungens presidium. Vare sig huru som helst, situationen är i högsta grad allvarsam och, hvilket är kanske det vigtigaste, skall bli det, antingen Garibaldi vinner seger eller icke. Kriget i Nordamerika, dagens andra hufvudfråga, har såsom bekant, i hög grad förändrat de åsigter, som förr hystes angående tillståndet i unionen. I början tog den allmänna meningen med få undantag (till hvilka vi dock få räkna oss) parti för nordstaterna, derföre att man ansåg dem hafva rätten på sin sida, ty man väntade bestämt att de skulle taga till lösen : slafveriets upphäfvande, för hvilket slafveri deremot sydstaterna kämpade. Men så småningom har ett omslag inträdt i stämningen, ty man har lärt sig riktigare känna frågan i dess djup, och det är ganska otvetydigt, att södern f. n. eger största sympatierna. Orsaken till detta omslag ha vi ofta påpekat: Nordens brist på intresse för sin sak och dess tydligt ådagalagda ovilia mot att verkligen pro