Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 2

Med sorg och saknad så vi härmedelst tillkännazifva att vår älskade kamrat, som i litstiden innehade en plats i sydvestra hörnet at vår gemensamma vistelseort, saligen aflidit, tillfölje af en förstening i underitvet, som länge gnagt på hans lifsrötter, och hvarill dessutom kommo andra yttre omständigheter, hvilka bidrogo atv i sin mån undergrätva hans helsa. Den aflidne, som kan sägas ha gått hädan så godt som i blomman af sin älder, tillhörde den gamla soda stammen och räknades, sedan en del af de våra, utan föregående undersökning, af orättvisa menniskor blifviv fållda, till familjens fjerde led. Fodd att herrska, bar han med högrest hufvud sin krona, och månget blad ur den aflidnes lif torde komma att erbjuda en blifvande biograt rikt stoft till betraktelser. Den döde hade wvidt utgrenade relationer och från honom härstammade många förhoppningsfulla telningar, hvilka dock alla nu satt tölja sin stamfader ull eti bättre lil. Det, som skulle kunna tillvitas andra såsom ett karakterslyte, var eu at hans mest iramstående förtjenster, nemligen en viss benägenhet att vilja kasta skugga på dem som kommo i hans närhet, och det ser nästan ut som om denna hans egenskap stuckit afunden i ögonen och bidragit till hans utrotande från jorden. Man stärkes i denna förmodan än mera derat att man funnit spår af skott i hans kropp samt att flera qvistiga fall under hans senaste sjukdom forekommo. Det sätt hvarpå vår olyckskamrat blifvit benandlad och det liknande öde som tyckes förestå oss andra, torde kunna tjena till ett varnande exempel, att ej utan att beräkna töljderna företaga tilltänkta förbättringar; ty man finner hur lätt det under sådana omständigheter kan barka till skogen. Slutligen begagna vi tillfället att fästa uppmärksamheten derpa att e som vilja träfta oss, med snaraste torde inlinna sig, emedan vi alla stå i beredskap att inom kort gå ut. Brunnsparkens almar.