Trenne afhörda vittnens berättelser gjorde det dock tydligt att hr B. varit banemannen. På domarens fraga om hundens värde svarade hr A. lakoniskt och bestämdt: — Fjutiosem rdr. — Var det en stor hund, efter han kunde vara värd så mycket? — Ja: och jag hade fått den af min far — så att den var värd 75 rdr. Lemnande dessa hundfatta pretentioner i sitt värde, dömde polismästaren hr B. att för svårare djurplågeri böta 10 rdr och ersätta hr A. med 3 rdr tör dennes inställelse samt de tre vittnena med 1 rdr 25 öre hvardera; hvaremot hr A. anvisades att vid vederbörlig domstol söka ersättning för hunden.