Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 2

En man med otur. I norska Morgenbladet för d. 11 d:s läses foljande sorgliga skildring öfver, huru en man från liten besutenhet genom olyckshändelser kan bringas till tiggarstafven. Berättelsen lyder: ,,Den 2 Juli råkade jag en fattig karl från Aaserald. Han hade förut bott i Satersdalen och der hatt motgång i allt hvad han slog sig på. Han flyttade äfven derföre till Aaserald, men det visade sig snart att han endast kommit ur askan och i elden. Han inköpte der en afsides liggande gård. På denna kunde han få en liten skörd, såvida han hade gödsel, men det var sådan ödet vägrade honom. Han hade neml. att börja med 2 kor, 1 häst och 6 svin. Hästen var ett godt djur, ungt, starkt och lifligt. För 3 år sedan anfölls den åjfjellet af varger, hvilka dödade honom. karlen gret, då han såg de sönderrifna qvarlefvorna. Sålänge han såg någon mojlighet att kunna anskaffa en annan häst, ansåg han äfven en sådan oumbärlig, och han köpte derföre en gammal dylik, med hvilken han hjelpte sig så godt han kunde. Någon tid derefter föll hans bästa ko i ett träsk, hvarur hon ej kunde upparbeta sig; det var hans andra förlust. Han hadeåej tillräckligt med penningar for att skaffa sig en annan. Han hade nu visserligen hö, men gödselförrådet blef allt mindre och såväl spanmålssom potatisskörden aftog. Året derpå höllo åter vargarne sig framme och dodade hans sista ko. Dock var måttet annu icke rågadt, ty en sen höstdag öfverföllos såväl hans som flera andras svin, hvilka då ännu gingo ute, af ett snöras, som begrof dem allesammans. Nu hade han endast den gamle kraken qvar och äfven den måste i våras sätta lifvet till. Gammal och styfbent som den var, gick den en dag ute, hade förmodligen velat dricka ur en djupare pöl, dervid fått ene bakbenet i gyttjan, fallit omkull och drunknat. Nu var allt förbi; han hade icke några kreatur och kunde derföre ej hatva någon nytta af gården. Han måste med svidande hjerta öfvergifva hemmet och gripa till tiggarstafven. Barnröfvare i Grekland. Från Larissa berättas under d. 18 juli om en ryslig tilldragelse, som d. 13 i samma månad försiggått i byn Livadia vid foten af berget Olympus i Grekland. Vid skördetiden är det derstädes brukligt att den manliga befolkningen före soluppgången beger sig ut till aflägset belägna falt och ängar. Nyssnämnde dag, tre timmar efter solens uppgång, då det således blott fanns qvinnor, barn och gubbar qvar i byn, väcktes uppmärksamheten plötsligt af en ovanlig rörelse på gatorna. Det var en svärm at turkar, greker och albaneser, som väpnade från topp till tå och med ett skräck injagande yttre drogo genom gatorna och slutligen lägrade sig på byns torg. De voro omkring ättio till antalet. Först vände de sig till de handlande och togo i bodarne åtskilliga varor utan att fråga om priset eller göra min af att betala. Derpå begåfvo de sig till byskolan, hvarest bandets öfverhufvud en man vid namn Samo, först under de 1ysligaste hotelser affordrade skolläraren en summa at 3,000 piaster. Då denna begäran med några grannars tillhjelp blifvit uppfylld, hoppades man, att de åter skulle draga bort. Men de läto sig icke nöja härmed. De betallde nu barnen i skolan, 150 ull antalet, att följa med dem, hvarpå de drogo ut ull närmaste berg. Byns sex beväpnade polisbetjenter försökte hindra dem; en strid uppstod, hvilken snart tvang polisbetjonterna au draga sig tillbaka efter att en blifvit dödad och tvenne sårade. Äfven en af banditerna foll för en kula, men innan kamraterna lemnade honom, gjorde de honom oigenkänlig genom att på allt sätt vanställa hans ansigte. Då röfrarne kommit ut på berget med de 150 barnen, sände de bud till byn med underrättelse, att ifall de icke inom två ummar fingo 100,000 piaster sig tillsända skulle alla barnen dödas. Under tiden lade sig några af röfrarne att sofva; andra spelade och drucko och andra åter höllo vakt. Barnen anade ej sitt öde utan sofvo eller lekte. Då tvenne timmar voro förflutna, befallde anföraren en af bandets vildaste banditer, en bödel vid namn Djoffer, att börja blodbadet, men de andra bådo om några minuters anstånd. Tio minuter förflöto ånyo utan att man såg något bud komma från staden. Då grep Djoffer den honom närmast stående af gossarne vid håret och afhögg hans hufvud; en annan delade hans öde, och först då den tredjes hufvud rullade utför berget i en nedanför rinnande ström. hördes larm från byn. En skara af