Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 1

ha gifvit verldar för att förmå resa sig upp och sly från hans närhet. — Jag misstrodde er en gång och bevakade er i hemlighet, yttrade han efter kort tystnad med en besynnerlig lugn sorgsenhet i sin röst. Och hvad jag gjorde mig skyldig till mot er gör ni nu mot mig. Ni lade en gång ert lifs hopp i mina händer. Är det emedan de ej voro värdiga detta förtroende, som upptäckt och förderf nu öfverraska mig genom er? Kan sådant vara himlens beslut, eller är det blott beroende på slumpens blinda rättvisa ? Han blickade tvifvelaktigt och med en suck upp mot den strålande himlen öfver sitt hufvud. Naninas ögon följde hans. Hon tycktes känna deras inflytande, ty han såg åter plötsligt ned. — Hvarföre tiger ni? Hvarföre är ni förskräckt? sade han. Jag kan ej göra er något ondt. Er hund är vid er sida och arbetarne der borta kunna höra er ropa. Gå tillbaka till Pisa, berätta hvad ni hört, återställ den man ni älskar till helsan och störta mig. Detta är hvad ni bör göra. Jag var aldrig er fiende, icke ens då jag misstrodde er. Det är ej ert fel att ödets beslut gått i fullbordan genom er — icke ert fel att jag blifvit förkastad som verktyg för att återförskaffa kyrkan hvad denna tillhörer. Stig upp mitt barn och gå er väg, medan jag går min och förbered er för hvad som skall komma. Kom