Göteborgsposten – 13 augusti 1862, sida 1

AAAAA — ÅL. —V han saller, han skall salla som Italiens störste son och värdigaste medborgare! Garibald har blott ett enda fel, det att ega för stor hjerta för en liten och usel och eländig tid men detta fel är hans eviga heder och åre och berömmelse, och inför detta Garibaldis enda fel, bur krympa icke Napoleons, hans mäktige motståndares, alla förtjenster tillsammans till dvergdimensioner, till intet, till mindre än intet! Vi stå ännu endast vid början af en episod, som möjligen skall blifva ett stort och afgörande drama i sin utveckling, och vi ha svårt att göra oss riktigt reda för hvad som rörer sig under allt detta. Vi sitta ännu i den första öfverraskningen och veta knappast hvad vi skola tro, knappast om vi skola tro våra egna ögon. Är det ett italienskt inbördes krig, som står för dörren, eller är det ännu en gång ett maskeradt spel mellan den högre politiken, som icke sjelt törs fram med hvad den vill, och denne märkvärdige man, som en gång för alla åtagit sig att öfverallt gå förut och taga initiativet, der ingen annan har mod och kraft dertill? År det Italiens nationela otålighet, som här vågar kuppen på egen hand, eller är det otåligheten i hemligt torbund med Victor Emanuels personliga vilja och ett mäktigt politiskt partis mognade planer? Medan vi afvakta svaret på denna fråga, hafva vi icke annat att sysselsätta oss med, an saker af temligen litet intresse. Der är kejsarens af Anam fredstraktat med Frankrike, som — kommit bort på vägen; det vill säga, det är den franske officeren, som förde traktaten på fickan, hvilken kommit bort; det vill säga, det är skeppet som förde denne franske officer, som kommit bort, någonstådes i de indiska farvattnen. Den transka regeringen, som brinner af ängslan efter freden med kejsar Tu Duc, har redan låtit ett krigsfartyg afgå för att leta efter det förkomna fartyget öfver hela den indiska oceanen. Lyckas det icke att hitta det, — så synes oss visserligen icke någon egentlig fara för Frankrike ha skett, men det vore förargligt och man får då besvära kejsar Tu Due om att underskrifva ett nytt protokoll. Man talar i dessa dagar så mycket om att den hederlige Garibaldi är bortkommen, men se der en fransk diplomat, och officer tillika, som är riktigt bortkommen, om någon är det! Der är dessutom fursten af Montenegro, som ändtligen har defivitift förkastat Omer Paschas sredsförslag och sålunda gitvit signalen till en fortsatt förbittrad kamp med turkarne. Jag vet icke om denna sak i någon högre grad sysselsätter de europeiska kabinetterna, jag vet, att vårt kära sädernesland med Guds hjelp skall lyckas förblifva stående utanför hela frågan. Der äro slutligen de nyaste underrättelserna från Kina. Den allmänna osäkerheten fortfar och de europeiska etablissementerna äro dagligen och stundligen utsatta för att blifva än den ena, än den andra partens rof. Grosshandlarne i de stora faktorierna hafva derfore vidtagit en åtgärd, som återför oss ill medeltidens dagar, då handeln på egen hand gjorde krig och höll flottor och armåer. De hatva beslutat att i Amerika köpa sig en ingflotta, Monitorer, Merrimacar och kanonbåtar, och sätta denna i verksamhet på de stora floderna. De ämna hissa sin egen flagga och skola veta att göra den respekterad. Medan de officiella flottorna i dessa farvatten ör det mesta göra litet nog, skola handelsnännen visa att verkligen de kunna handla. Den preussiska deputeradekammaren har visat, att äfven den kan handla. Den har agt till regeringen: vi vilja icke veta af eder