Göteborgsposten – 13 augusti 1862, sida 1

Fabio teg ett ögonblick, mödosamt samlande sina tankar. Han blickade åt det håll der betjenten stod och Finello tecknade till karlen att aflägsna sig. — Var det hettan? upprepade d Arbino. — Nej, svarade Fabio i underlig dämpad ton. Jag har sett det ansigte som gömdes bakom den gula masken. — Nåväl ? Det var min döda hustrus ansigte. — Er döda hustrus ? — Jag såg henne tydligt då bon aftog masken. Icke sådan som då hon var ung och skön, ej ens sådan jag minnes henne på hennes dödsbädd, utan sådan jag erinrar mig henne i hennes likkista. — Herr grefve! för Guds skull kom åter till er sjelf! Samla edra tankar, kom ihåg, bvar ni är, och gör er fri från denna rysliga inbillning. — Skona mig från alla förmaningar, jag är ej i det tillstånd att jag uthärdar dem! Mitt lif har nu blott ett ändamål, det att taga fullkomlig reda på denna hemlighet. Vill ni hjelpa mig? Jag kan knappast handla för mig sjelf. Han talade alltjemt i samma onaturligt dämpade, öfverlagda ton. DArbino och Finello vexlade en betydelsefull blick bakom hans rygg,