Göteborgsposten – 9 augusti 1862, sida 2

En enkel svart dominodrägt för maskeraden nästa qväll låg utbredd på ett af borden. — Jag skulle just skrifva till er, började den unge mannen tvärt, då jag emottog ert bref. Ni erbjuder mig ett förnyande af vår vänskap, och jag antager det. Jag betviflar ej att de anspelningar ni, då vi sist råkades, gjorde på ett nytt giftermål voro välmenande, men de retade mig, och jag yttrade då ord som jag ej borde ha låtit komma öfver mina läppar. Jag beklagar om jag gjorde er ledsen ... Vänta! jag har ännu ett par ord att säga. Det tyckes som ni ej skulle vara den enda person i Pisa, för hvilken frågan, om jag möjligen skulle komma att gifta om mig, har framställt sig. Allt sedan det blef bekant, att jag i afton ämnar göra början med att ånyo umgås i sällskapslifvet har jag blifvit förföljd af nedriga anonyma bref, skrifna för något ändamål, som jag omöjligen kan fatta. Jag behöfver ert råd angående bästa sättet att upptäcka skribenterna, och jag har äfven en vigtig fråga att göra er. Men läs först brefven. Tag hvilket som helst, de äro alla lika hvarandra. Med en forskande blick på presten räckte han honom ett af brefven. Ännu något blekare än vanligt satte presten sig ned vid närmaste lampa, skymde med ena handen ljuset från sina ögon och läste dessa rader: