Göteborgsposten – 8 augusti 1862, sida 2

De Drunknade. Sång vid grosshandlaren August Östermans och hans bustru Marias, född Lindberg, deras dotter Emmy Marias samt demoiselle Cary Ulrika Lindbergs graf den 4 Augusti 1862. Tala mig icke i det sinnet, att jag skall öfvergifva dig och vända tillbaka igen ifrå dig; dit du går, dit vill jag ock gå; der du blifver, der blifver jag ock; ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud; der du dör, der dör jag ock, der vill jag ock begrafven varda, Ruths Bok kap, 1 v, 16—17, Och har du mig af hjertat kär, som jag det tror förvisst, Så låt oss bli som tvänne bär på samma skaft och qvist Och dricka dagens sol ihop och samma qvällens gråt Och myllas sist i samma grop och aldrig skiljas åt. Hur ofta gafs det löftet ej och sedan återtogs! Hur månget ja blef icke nej, hur månget hopp bedrogs! Ty jordisk lofven gerna är en bubbla, blåst af tvål, Som många granna färger bär, men ej beröring tål. Välan! men vill du se ännu det löftet inlöst dock, Så gå till dessa kistor, du, lyft undan dessa lock, Träd inom dödens kammardörr, — och fordrar du bevis, Se dessa läppar, röda förr, nu frusna som en is; Lägg lugnt och pröfvande din hand på dessa ädla bröst, Som värmdes nyss af sommarns brand och kylas nu af höst, Känn dessa händer, vana att få hvila i hvarann, Se dessa brustna ögons natt — och neka om du kan! Ack! deras hem en kupa var, som de gemensamt bygt, Der dagen sken på flustret klar och natten skred så trygt, Och det var hustruns trofasthet, som kom med honing dit, Och vaxet fördes, som du vet, ditin af manlig flit. Men för att fästa dem med garn, oslitligt som demant, En engel kom ur skyn, ett barn, som log så himmelskt grannt Och fiög ej mera derifrån, men stannade — och grof De skära vingarna i vrån för kommande behof. Och nu — hur lifvet blef dem kärt, och glänsande och rikt! Hur hemmet blef dem dubbelt värdt, och fromt och sabbathslikt! De fingo denna gäst så kär, det kände de förvisst, Och blefvo nu som trenne bär på samma skaft och qvist. Tillvaron vardt dem aldrig tung. men ordnade sig skönt, Förvandlande till rosor ljung och naken stjelk till grönt, Af lifvets dyning buren lätt liksom en slup på svaj, Och vinkande på tusen sätt som ängarna i Maj. Ett tacksamt hjerta aldrig spar, ej heller ockra vill, Men delar med sig hvad det har oeh ändå litet till. Det kan ej se på andra kallt, det har så mycket kärt Och samlar gerna kring sig allt som det att älska lärt. Och hjertligt bedd att se sig om på några korta dar, Från fremmand kust en syster kom, men stannade så qvar, Ett Eden hon derinne såg — och nära derinvid Den klara sjön som spegel låg åt hyddans stilla frid. Sätt utt — det bads — Ålåt skotet gå och låt oss glida fram Imellan tvenne himlar blå, i en och samma. stam !4 Men hemmet såg, när bort man drog, ur toma fönster ömt Och barnet sina vingar tog, som hon i fem år gömt. Och solen sjelf försvagades, och plö sligt ur en sky Som ur en jernbur jagades en hårdhändt väderby, Då stegrade sig böljan, vred, och vräkte sig på stup Samt ryckte jullen med sig ned ti det gröna djup. Der hördes ej ett ångestrop, ej ens en suck, en svag, De höllo endast väl ihop och släppte icke tag, Ty alltid man sin farkost för i en förträfflig hamn, När man den sista resan, gör och har hvarann i famn. Så hade de hvarannan kär, och kände det för visst, Och ry ktes nu som fyra bär från samma skaft och qvist Seen dagens sol de druckit hop och samma qvällens gråt — Nu myllas de i samma grop och skiljas aldrig åt. Talis Qualis. S— RV ————