Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 3

betalar mig 2 sous. Naturligtvis, tror du jag vill lraga dig vid näsan? ingalunda. Han tömmer glaset med icke mindre belåtenhet än den andre och gifver derefter kamraten två sous-stycket tillbaka, hvilket han för ett ögonblick sedan erhållit af denne. De gingo nu tysta tills nästa krökning af vägen, men här var det slut med Sariols beherrskningsförmäga: Rär priset är så godt, började han, -kan jag ej underlåta ta mig en till. Vännen samtycker och får två sous-stycket tillbaka. Ett par minuter efter utbryter han: I sjelfva verket har du fullkomligt rätt, hvad man sparar är förtjent, och det vore både synd och skam att ej köpa en vara när man kan öfverkomma den till ett sådant pr Dermed cxpedierar han snapsen numro två och gifver för andra gången två sous-stycket tillbaka. Härvid stannade det ej och, kort sagdt, då de tvenne kamraterna uppnådde sin bestämmelseort, hade det evinnerliga sousstycket vandrat minst ett halft dussin gånger emellan dem, sedan hvar och en bekommit ett motsvarande antal supar till lifs. Det torde vara öfverflödigt att anmärka, att de i detta ögonblick voro allt annat än lifvade för att inleda affärsförbindelser med den yttre verlden. Hänryckta, förtjusta öfver den stora finansicla upptäckt de gjort, nemligen att förtjena pengar på att sjelfva konsumera sin vara, fortforo de med att låta det stackars lilla myntet vandra fram och åter hastigt som en väfspole, tills det ödesdigra ögonblicket var inne då kaggen var tom. Förgäfves klämde och tummade Turban det toma kärlet, ej en droppe fanns mera qvar. Nåväl, sade han med en resignerad suck, -det är i alla fall en tröst att vi nu måste ha förtjenat en aktningsvärd summa pengar; låt oss för ro skull se efter hvad vi ha i kassan! Kassan? den har du ju, jag eger ej en vitten.s IIvad säger du? och jag har endast två sous! men vi inköpte ju för sex francs bränvin! Utan tvifvel. Men då är det ju du som har stulit penningarne, din oärlige hund! Det kan du vara sjelf, sudder! Sedan diskussionen i ett ständigt crescendo på detta sätt fortgått en stund, tog den hastigt en vändning, hvilken, som ofvan nämnts, slutade med att kompanjonerna återfunnos vid hvarandra: sida i diket. Rätten dömde de olyckliga spekulantern: till åtta dagars ensam cell, för att der ölvertänka affärer och möjligen komma till sundare nationalekonomisk: grudsatser i frågan om den inbördes omsättningen. Man skulle kunna tillägga, att detta är en gamma historia, som dock förnyas hvarje tid, och att tilldragelsen ingalunda står ensam i sitt slag; det troliga ä dock, att händelsen med de tvenne affärsvännerna verk ligen egt rum så som den här omtalats, och i hvarjt fall torde den kunna tjena såsom en helsosam varning för oerfarna bränvinspekulanters. KET ESA ETTER SERA —