Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 2

ligen sin dotter. Allt hvad hjerta han egde läg hos benne och hos hans statyer. Sedan den första sorgen uttömt sig sjelf, återkallades han till medvetande deraf att någon förändring egt rum i atelierns upplysning, Han blickade upp och såg presten stå längst borta i rummet vid dörren och med lampan i hand skarpt betrakta ett föremål. — Rocco! utropade han, Rocco, hvarför har du tagit lampan? Hvad gör du der? Presten stod orörlig utan att svara. Luca nalkades honom ett eller ett par steg. — Rocco, hvad gör du der? frågade han ånyo. Denna gång hörde pater Rocco och vände sig så plötsligt mot brodren att denne spratt till. — Hvad är det? frågade Luca. Barmhertige Gud, så blek du är! Presten svarade icke heller nu. Han ställde lampan på närmaste bord. Luca märkte att hans band darrade. Han hade aldrig sett sin bror så orolig. Då Rocco några minuter förut underrättade, att man förtviflade om Maddalenas lif, var det i en ton som, ehuru sorgsen, var fullkomligt lugn. Hvad betydde denna plötsliga förskräckelse, denna besynnerliga tysta fasa, som målade sig i hans anlete? Presten märkte att brodren skarpt betraktade honom,