Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 2

Han började nu gå mot ateliern och stannade ej förrän han hunnit fram till bildhuggarens dörr. — Gifta om sig! tänkte han för sig sjelf, medan han ringde på klockan. Donna Brigida, var er första missräkning ej nog för er? Ämnar ni försöka en gång till? Luca Lomi sjelf öppnade dörren. Han drog fader Rocco hastigt in i ateliern emot en ensam lampa, som brann på ett bord nära intill skiljeväggen emellan de båda rummen. — Har du hört något om vårt stackars barn ? frågade han. Säg mig sanningen — säg mig sanningen med ens! — Lugna dig! Jag har haft underrättelse, sade fader Rocco i låg sorgsen ton. — Luca tryckte prestens arm hårdare och blickade in i hans anlete med andlös väntan. — Lugna dig, fortfor pater Rocco, lugna dig för att höra det värsta. Min stackars Luca. läkarne hafva uppgifvit allt hopp. Luca släppte sin broders arm med en förtviflad snyftning. — O! Maddalena, mitt barn! mitt enda barn! klagade han. Gång på gång upprepande dessa ord lutade han sig mot brädväggen och brast i tårar. Grof och cynisk som hans natur var, älskade han verk