Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 2

främmande förtryckarne. Jag beder försynen bevara åt mig edert förtroende. Jag kan endast lofva er mödor och besvärligheter, men jag litar på eder sjelffornekelse, J lemlästade qvarlefvor från ärofalla slag. Det är onödigt att förmana er till tapperhet, men jag måste fordra disciplin, hvarförutan det icke finnes någon arm6. Genom sin disciplin gjorde romrarne sig till veridens herrar. Bemoden er om att vinna befolkningarnes sympati såsom J år 1860 vetat förvärfva vår tappra arm6aktning, för att göra fosterlandets enhet till sanning. Äfven denna gången skola de tappra sicilianarne vara förkämparne tor det stora öde, hvartill fosterlandet är kalladt. Såsom läsaren finner är man å båda sidor beredd på att med energi gå tillväga. Det moderata partiet representeras at regeringen, det radikala af Garibaldi, båda proklamera sin sak som Victor Emanuels, båda ropa: för och med honom! Enligt vårt telegram har konungen sjelf gått på regeringens sida och enskildt protesterat mot Garibaldis proklamationer, Härigenom skall naturligen denne senare förlora många af sina anhängare — men det återstår nu att se, hvilkendera, il re galantuomo eller patrioten Garibaldi, som skall kunna draga ull sig de flesta anhängarne, och om regeringen skall nodgas tillgripa det ytterliga medlet af att forsäkra sig om Garibaldis person, Till dessa oroväckande elementer kommer nu äfven stämningen i Rom, hviken beskrifves såsom allt annat än behaglig för dervarande franska trupper, hvilka sägas befinna sig i nästan samma belägenhet som österrikarne i Venetien. De senare hafva dock den forwela rätten för sig, de förra äro i Rom mot folkrätten och franske kejsarens grundprinciper; de förra hafva dock ännu presterna för sig, de senare nästan ingen enda menniska, ja, romrarne hysa den misstanken mot kejsaren, att han intrigerar och bibehåller röfvareväsendet, för att med snaraste kunna kasta trupper in i Neapel och der sätta en Napoleonid på tronen. Till Augsburger Allgemeine Zeitung skritves äfven angående stämningen i Rom: Men i händelse italienarne och särskildt äfven romrarne skulle, uppeldade af Garibaldis tal fortfara, att så öppet och energiskt visa sitt hat mot fransmännen, betvifla vi icke, att nya förstärkningar af den galliska besättningskåren snart skola inträffa. Ännu för några få veckor sedan vågade de i allmänhet allvarsamma och tystlåtna romrarne knappast fälla ett ord mot Frankrike, nu deremot hör man dem oförbehållsamt räsonnera mot Ludvig Napoleon. De hafva ej önskat sig någon ny tyrann, säga de. Ett starkt, enigt Italien är målet för deras sträfvanden; men Frankrikes herrskare är afgjordt emot denna sträfvan. De skulle heldre vilja ha österrikarne hos sig, ty de hafva åtminstone såsom sällskapsmenniskor icke varit så brutala och anspråksfulla. Då och då faller ett ord om sicilianska afton-ången och de vanliga förhoppningsrika fraserna ljuda: Garibaldi skall nog med sin till ett ordspråk blifna lycka och med sina entusiasmerande bedrifter rycka det hotade fäderneslandet ur sitt smäleksfulla dilemma. Den i Turin på franska utkommande tidningen PItalie vill tillomed veta, att Cairoli, som anses vara hufvudmannen för de garibaldiska värfningarne, till några af sina vänner i Neapel yttrat, att Garibaldi kan räkna på 100,000 norditalienare. Planen tyckevara, att man i de sicilianska och neapolitanska provinserna vill insätta provisoriska regeringar med devisen: Italien och Victor Emannuel!, hvilka skola bestå till Rom och Venedig förvärfvats. — Denna uppgift tyckes dock vara sörhastad. Jumera man betraktar denna nya förveckling i Italien, desto farligare ser regeingens ställning ut. Genom sina energiska itgärder sätter hon hela det radikala Italien på spel och bryter för alltid med Garibaldi. Ar hon ej på förhand fullt saker om Frankrikes sannfärdiga och verkliga hjelp för Roms erhållande på moderat väg, skall hon få månsa svårigheter att kämpa emot; nu om nåsonsin gäller det för henne, att kunna på slart och tydligt sätt ådagalägga för folket itt endast i alliansen med Frankrike finnes nöjligheten för ett enigt och sjelfständigt taliens konsolidering. Skulle deremot regeingen, sedan hon lyckats undertrycka det ya resningsförsöket, ej kunna snart visa itaienarne någon vinst af alliansen med Frank