Göteborgsposten – 6 augusti 1862, sida 2

Presten rynkade föraktligt på munnen. — För det andra bade samme slyngel den oförskämdheten att bli kär i Nanina. Fader Rocco spratt till och lyssnade upp: märksamt. — Men jag måste göra flickan den rättvisan att hon aldrig skänkte honom den ringaste uppmuntran, och att hon alltid lugnt men mycket bestämdt afvisade honom, då han vågade tala om sin kärlek. — En snäll flicka, sade presten; hon var alltid en snäll flicka. Jag begick ett misstag då jag någonsin misstrodde henne. — Bland andra streck, fortfor den lille mannen, till hvilka jag nu finner den skurken lärlingen ha gjort sig skyldig, var äfven den gemenheten att dyrka upp mitt skrifbord och titta i mina enskilda papper. — Ni borde ej haft några sädane. Enskilda papper borde alltid vara detsamma som uppbrända papper. — De skola så bli för framtiden, det skall jag nog se till. — Fanns några af mina bref bland dessa enskilda papper? — Olyckligtvis. Ack värdes ursäkta min brist på försigtighet denna gång. Det skall aldrig hända mera,