Göteborgsposten – 6 augusti 1862, sida 2

postkontoret med ett bref som hon släppte i postlådan ... — Och hvars adress ni upptäckte innan hon bar det på posten? — Olyckligtvis hade jag ej gjort det, svarade den lille mannen rodnande och med en sned blick på presten, liksom hade han väntat få emottaga en sträng förebråelse. Men pater Rocco sade ingenting. Han reflekterade. Hvem kunde hon ha skrifvit till? Om det varit till Fabio, hvarföre skulle hon då ha väntat månad efter månad från den tid, då hon först lärt sig att bruka pennan, innan hon sände honom ett bref. Och om ej till Fabio, till hvilken annan person kunde hon ha skrifvit? — Jag är ledsen öfver att ej ha upptäckt adressen, mycket ledsen, sade den lille mannen med en djup bugning ... — Det är för sent att ångra, sade fader Rocco kallt. Säg mig huru hon kom att lemna ert hus; jag har ännu ej hört det. Var så kortfattad ni kan. Jag väntar hvarje ögonblick att kallas till en mycket sjuk anhörigs säng. Jag skall egna er all min uppmärksamhet, men ni måste uttrycka er så kort som möjligt. — Jag skall vara kortheten sjelf. För det första måste jag nämna, att jag har eller rättare sagdt hade en lat samvetslös slyngel i lära hos mig.