Göteborgsposten – 5 augusti 1862, sida 2

första bref till er — men innan detta var färdigt hörde jag talas om ert giftermål och då återstod för mig intet annat än att åter rifva sönder papperet och nedlägga pennan. Jag hade ingen rätt att komma emellan er och er hustru äfven med en så liten sak som ett bref — jag hade ingen rätt att göra något annat för er än att hoppas och bedja för er lycka, Är ni lycklig? Jag är säker på att ni måste vara det, ty huru skulle en hustru kunna annat än älska er? Det är mycket svårt för mig att förklara huru jag vågat skrifva till er nu utan att dock kunna tänka att jag gör orätt. Jag hörde för några dagar sedan, ty jag har en vän i Pisa, som underrättar mig om allt hvad som tilldrager sig der — jag hörde ert barns födelse omtalas, och trodde att jag efter denna stund skulle ha rätt till att skrifva till er. Intet bref från mig kan vid ett sådant tillfälle beröfva ert barns mo der så mycket som en enda tanke, hvilken ni är skyldig henne. Så förefaller det åtminstone mig. Jag önskar ert barn så mycket godt, att jag visserligen ej kan göra orätt med att skrifva dessa rader. (Forts.)