nonom en fråga af långt större vigt och det ir naturligt att den skulle betydligt inskränkas på en tredubbelt större scen än de nu vanliga. Denna resonans kan dock blifva större, ty den beror icke alltid på det mer ller mindre inskränkta rummet, men den får icke längre samma karakter; den i rymden lörklingande tonen ljuder som koralsången kyrkorna. Denna dallrande och obestämda vibration passar bättre för uttryckandet af de religiösa känslorna, än for de menskliga passionerna. Men är det på samma sätt i en dramatisk handling månne? Har ett hatets eller kärlekens skri som undslipper en under ett genljudande omätligt hvalf samma kraft i uttrycket? Men här gäller det blott att framkasta ett problem, icke att lösa detsamma. Hr Toucault tror sig likväl kunna reglera resonansen på sin teater så, att han undviker hvarje olägligt återljud som skulle kunna förderfva ordens rena och tydliga följd efter hvarandra; men är det säkert att han skall kunna uppnå ettj sådant resultat? VIlkoren for akustiken trotsa stundom hvarje beräkning och en ton eller, om man så will en ljud våg banar sig icke alltid väg dit man vill den skall gå. I Italien, der resonansfrågan alltid blifvit omsorgsfullt studerad af arkitekterna, finnas likasom annorstädes mera eller mindre goda salar, med efter skådespelarnes eller sångarnes behofver mera eller mindre lämpad genklang. Stundom är det ett eko som man icke kan qväfva eller en vibration som man icke kan formildra; en sida i salen som för mycket återkastar ljudet, en annan som gör det för litet. Reglerade man de olika resonansgraderna, eå skulle det gå med teatern som med en rock, hvilken alltid sitter väl då den är skickligt tillskuren och sydd. De svårigheter som här nu anförts möta visserligen i de nuvarande salarne, men otvisvelaktigt skola de ännu mera tillväxa i den mån rummet utvidgas. . Kanhända äro de icke oöfvervinnerliga, och hr Foucault tror sig som nämndt är ha öfvervunnit dem. Likväl tyckas de sörklaringar som han afgilvit icke vara fullt tillfredsställande. Men hvad som är säkert är att hans system ligger ofantligt öfver det gamla, i hvad som rörer dekorationen, det sköna i åskådningen och det naturtrogna i återgifvandet af handlingen. Många saker, omöljliga att nu åstådkom ma, skola lätt låta sig göra; många scenerier som man nu, för det invecklade maskineri de erfordra, måste undvika, skola kunna upprulla sig framför åskådaren; imponerande inassor skola kunna röra sig utan binder, hittills okända resultater skola vinnas och konstnårens inbillningskraft, vare sig han är målare musikus eller poet, skall med dylika hjelp medel skapa underverk, alla en följd af denna första framgång. Ett förslag som i sig innebär frön til så lysande resultater bör icke förkastas, utar tagas i nogaste öfvervägande, och icke för blandas med dessa dumdristiga förändringa för hvilka man väl bör taga sig i akt. ÅA AM