jen ända till fonden, och hvilka i höjden örenas medelst blåmålade band, hvilka kalas luft. Luta sig åskådarne på de främsta orketerbänkarne eller i avantscenerna något ramåt, så kunna de se hela interiören af eatern, kulissernas baksidor, de af affischer hopklistrade skyarne, rykande lampor, aktörernas bekanta, en massa betjening, maskinister och figuranter. Men hr Foucault börjar, såsom vi nämnt, att till en stor del reformera nuvarande detkorationssystem. Han nedrycker kulisserna, de rörliga väggarne. plafonderna, kortligen allt som tjenar till att gifva teatern utseende af ett draperadt skåp. Han gör horizonten fri och förstorar den åt alla håll af scenen, så mycket som dess omfång medgilver. Fonden är rund likasom i panoramorna och bildar ett upp under takfrisen sig höjande hvalf. Denna fond är icke at väf utan murad, med fast och bestämd yta; likväl kan den, genom en snillrik procedur at uppfinnaren, under åskådarnes ögon gradvis förändras och antaga naturens alla koloriter och skiftningar, ifrån de mörka af blixtar genomkorsade molnen ända till den rena himlens genomskinliga klarblåa teint. Af detta första resultat följa naturligtvis ännu många andra. Dekorationerna, som numera icke hafva någon stödjepunkt i taket, äro fästade vid basen, och följaktligen mycket mera isolerade. Alla dessa bagateller som stötte ögat och som man stundom var tvungen att, äfven på likhetens bekostnad, hopa på hvarandra, äro försvunna. Åt hvilka håll man än må skåda ser man blott, likasom i naturen, en obegränsad rymd, kuperad här och der af jordens oregelbundenheter. Ljuset som ifrån höjden koncentreras och återbrytes åt alla håll at spegelglas kastar icke, likt de förra lamporna, sina otrefliga skuggor. 1 förening med reflektionen från rampen är illusionen fullkomlig och kan omöjligen hinna till en högre grad. De fördelar som ett dylikt system medför äro märkbara endast då det gäller att framställa ett vidsträckt perspektiv. En vy af en ödemark i oändligt förminskad skala som hr Foucault förevisat har väckt allmän beundran. Två eller tre träd stödda mot klippblock, är hela dekorationen, men luften har en så lysande gonomskinlighet, rymden en känsla af så imponerande lugn och naturen så väl återgilven i alla dess detaljer att man känner sig hänryckt af ett dylikt resultat. Om hr Foucault, som måst framställa denna vy på en handbredds rymd, kunde i stort återgifva den, så tro vi att den skulle framkalla ett intryck som skulle tysta munnen på alla hans vedersakare. Att det nya systemet med afseende på dekorationerna medtör obestridliga fördelar kan således icke ifrågasättas, men är det äfven förmånligt för skådespelaren? På teatern spela baletten, operan och dramat sina roller, det vill säga mimiken, sången och deklamationen. Baletten talar endast till ögonen, och kan således icke annat än vinna på tillämpningen af medel som fördubbla dess praktfullhet, och som tillåta realiserandet i storartade proportioner af allt det, hvarom blott inbillningen kan drömma. En grupp indiska danserskor och sångerskor lekande midt ibland omätliga ruiner, så som vi sågo dem i hr Foucaults mikroskop, eller vältrande sig på stranden af en azurblå sjö vid foten af jättelika klippmassor, skulle göra en gripande effekt. Sålunda kan icke gerna ett vidsträcktare fält lägga hinder i vägen för en skådespelares konst eller förmåga att densamma utöfva. Så är det kanJeke icke för sångaren, Resonensan är för