Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 2

rykten om att ett sådant skalligt folk skulle finnas, hvadan han begaf sig till Balone, der han genom klara sakta blef öfvertygad. Ett skalligt folk finnes verkligen, dock så fåtaligt att det är att befara dess snara utdöende Denna skallighet är naturlig och ej en följd af sjukdom, hårens bortryckning eller någon annan procedur. Kännedom om detta folk grundar sig icke ensamt på hr Mac Kays blotta utsago, ty då skulle man kunna hysa tvifvelsmål derom, utan han medförde till Sydney en ung inföding, hvars hufvud var lika så elått och blankt som en biljardboll. Vilden var ungefär sjutton år gammal och liknade en från ålderdomens fåror skonad gubbe. Färgen på hans hud var starkt gulbrun och antydde slägtskap med den mongoliska racen. Möjligen är stammen en qvarlefva af någon kinesisk emigration som förolyckats vid Carpentariska golfen, och som blandat sig med infödingarne samt sedan steg för steg dragit sig i närheten af Blå bergen. Nytt i kanonväg. En tysk ingeniör, Franz Hoffmann, har uppfunnit ett nytt, högst intressant vapen. Det är ett mellanting mellan gevär och kanon, men närmar sig dock det senare och bär namn deraf. Hvad dess egenskap såsom skjutvapen angår, följer det till stor del revolver-systemet, hvars konstruktion lätt kan låta tillämpa sig på pjeser af stora demensioner. Den ligger på en ställning med två hjul under och ett mindre bjul framför. Denna pjes är mycket lätt och kan serveras af en man; af två man kan den lätt transporteras öfver mindre hinder, såsom häckar, grafvar etc. Den är särdeles ändamålsenlig vid expeditioner till sjös, såsom varande lätthandterlig vid inoch utskeppningar, och kan operera på hvilken terräng som helst. En svart furste på besök i Europa. Presidenten i den fria negerrepubliken Liberia på kusten af Nigritien, har nyligen besökt Hamburg. Hans namn är mr Robert Benson. Det är en högrest man med den renaste etiopiska färg och typ. Hans sätt är distingueradt och belefvadt; han talar flytande engelska och är åtföljd af en sekreterare samt flera tjenare, alla svarta. Han känner så väl till Europa att han kan yttra sig med full säkerhet om de flesta saker; synnerligast intresserar han sig för metoden vid barnauppfostran i Tyskland och England. Han föredrager det förra landets metod, och innan han afreste från Hamburg till Berlin satte han sin äldste son i en pension i Altona. I Berlin ämnar han knyta handelsforbindelser mellan Preussen och sitt land. Europas största hotell, hvilket för ej längesedan blifvit invigdt i Paris och om hvars ofantliga storlek och utmärkta inredning vi för en tid sedan meddelat våra läsare några uppgifter, blef utan någon anmärkningsvärd motgång fullbordadt. Den största svårighet, som bolaget, hvilket eger detsamma, hatt att bekämpa, har besynnerligt nog bestått i att finna ott namn åt byggnaden. Först beslöt man att kalla det Hotel de la Paix. Det skulle ju vara en mycket fin uppmärksamhet mot H. M. kejsaren, som förklarat att Lempire cest la paix. Men dervidlag råkade man genast på motstånd. I närheten af det nya hotellet ligger nemligen ett annat, som sedan tjugo år tillbaka bär alldeles samma namn. Egaren till detta, som ansåg att det nya hotellet under detta namn skulle göra honom ännu mera förfång än under ettannat,stämde bolaget, hvilket ock blef ålagdt att ändra namnet. Bolaget kallade då sitt hotell Grand Hotel de la Paix, drog en suck af lättnad öfver att utan vidare omak vara saken qvitt och lät stämpla hela den ofantliga hotelluppsättningen af linne, servis etc. med initialerna till detta namn. Men ännu var egaren till det gamla hotellet icke belåten. I ordet grand låg, påstod han, en otillbörlig antydan att hans hotell var petit och följaktligen af underordnad rang. Han var ej sen att på denna grund stämma bolaget ånyo, med yrkande att bolaget måtte förbjudas att hvarken med tillsats eller förkortning begagna namnet otel de la Paix. Domstolen gaf honom äfven nu rätt, och bolaget stod der återigen utan namn på hotellet, men med sina handdukar, lakan, silfverfat och skedar helt prydligt stämplade med initialerna till det förbjudna namnet. Man var i en kinkig belägenhet, men man var fransman och visste således att draga sig ur klämman. Man kallade hotellet Grand Hotel de laris, — och ingen medtäflare om namnet har sedan dess anmält sig.