Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 1

tecken från ditt fönster. Om jag ser dig vifta med din hvita mantille ut genom detsamma, skall jag veta det du tagit det ädla beslutet att rädda Fabio och dig sjelf. Jag vill ej säga mera, mitt barn; ty om jag ej har alldeles misstagit mig om dig, har jag redan sagt nog. Han gick ut, lemnande henne i bitter gråt. Icke långt från huset mötte han La Biondella och hunden på deras väg tillbaka. Den lilla flickan stannade för att berätta för honom, att mattorna blifvit riktigt aflemnade, men han gick med en nickning och ett leende hastigt förbi. Hans samtal med Nanina hade efterlemnat ett inflytande, som gjorde honom olämplig att just då samtala med barn. Nära en half timma före klockan nio följande morgon begaf sig fader Rocco till den gata der Nanina bodde. På sin väg dit upphann han en hund som lättjefullt gick framät och märkte i samma ögonblick en elegant klädd dam, hvilken gick åt motsatt håll till det han sjelf gick. Hunden stannade misstänksamt, då hon nalkades samt morrade och visade sina tänder, när hon passerade förbi. Damen å sin sida lät höra ett utrop af, förtret, men tycktes hvarken bli förvånad eller skrämd af djurets hotande helsning. Fader Rocco blickade med någon nyfikenhet efter henne,