Göteborgsposten – 1 augusti 1862, sida 2

nar ej j tadla dig; jag blott vill säga dig hvad du för framtiden bör göra. Han tog hennes hand, den var kall och darrade häftigt i hans. — Jag vill ej fråga dig hvad han sagt till lig fortfor presten, ty det skulle kunna göra dig ledsen att svara härpå. Jag vet desutom att din ungdom och skönhet gjort ett starkt intryck på honom. Jag vill derföre gå förbi allt hvad ban kan ha sagt dig, och med ens komma till hvad jag i min tur har att säga. Nanina, mitt barn, beväpna dig med allt mod och lofva mig innan vi skiljas, att du ej mera skall se Signor Fabio. Nanina vände sig genast om till honom och betraktade honom med en blick af tvifvel och förskräckelse. — Ej mera? upprepade hon. — Du är mycket ung och mycket oskyldig, sade pater Rocco, men du måste helt säkert förut tänkt på skilnaden emellan signor Fabio och dig. Du måste ha insett att du står lågt bland de olika graderna af fattigdom, och att han står högt bland de rika och högbörna. Naninas händer sjönko ned på prestens knä; hon böjde sitt hufvud mot dem och började bittert gråta. — Du måste säkert ha tänkt på detta? upprepade presten.