Göteborgsposten – 1 augusti 1862, sida 1

Article Image
medan dylika skakande händelser egde rum utanför deras egna dörrar. Men nu ha vi haft fälttåg, som varit lika romantiska, och slag, som varit lika blodiga. Det kan hända, att de strider som utkämpats utanför Richmond skola tjugo år härefter uppskattas af menniskorna lika högt som de mest beryktade striderna under franska kejsaredömet. Antalet af de trupper, som deltogo i slaget, stridens längvarighet och häfughet, och de ofantliga intressen, som dermed voro sammanknippade, gilva striderna vid Chickahominyfloden ett rum bland våra förnämsta militära händelser. Det säges om en verkligt stor seger, att den skall vara lika intressant för statsmannen som för soldaten, att den ej allenast skall förete ett strategiskt problem, utan äfven inverka på de krigtorandes handlingar och grannboende nationers politik. I dessa afseenden äro de nyligen levererade drabbningarne framstående. Det kan ej betviflas, att de öfver hela Amerika betraktas såsom de vigtigaste händelserna under kriget — kanske som de vigtigaste i Amerikas historia. Sakernas nuvarande ställning i Amerika utvisar tydligt, att man der nalkas vill en ny afgörande kris, kanske den sista, den som skall afgöra Unionens söndrig i tvenne häfter; och det är bataljerna utanför Richmond, som så hastigt påskyndat denna stund, hvilken man sannolikt i Washington smickrat sig med att ännu skola vara långt borta. En korrespondent från Amerika till Times visar, såsom oss synes, med slående logik, huru mer än prekär Unionens belägenhet nu verkligen är; han är denna gång så mycket trovärdigare, som han nästan endast håller sig till nakna fakta, hvilka han opartiskt kombinerar. Efter att hafva omnämnt, huru presidenten Lincoln varit i general MeClellans läger och tagit i sigte dennes trupper, hvilka han funnit i ett vida bättre tillstånd än han väntat, säger korresp.: ÅHan (presidenten) framkallade naturligtvis stor rorelse, der han gick fram, men soldaterna behöfde föga något stimulerande. De hysa det största förtroende till sina ledare, och ingenting af hvad presidenten kunde säga dem kunde göra detta förtroende större. Hvad Potomacarmeen behöfver, är ej råd till generalen från en person, som icke sjelf är soldat, utan omedelbara förstärkningar; och sådana är presidenten ej i stånd att lemna. Några få regementon af Burnsides redan forsvagade division i NordCarolina äro allt som kan skrapas ihop åt MClellan i hans svåraste nöd. Sydgeneralen Beauregards armå existerar ännu, tillräckligt stark för att hålla Halleck i sydvesti beständig vaksamhet om icke förvirring. General Pope kan ej skicka något folk från Shenandoah, ty den minsta ytterligare svaghet i denna trakt skulle ovilkorligen locka en ny linie af sydtrupper mot Baltimore och Washington; och den oartige Butler i New-Orleans kan ej dela med sig ett enda regemente, ty sjelfva qvinnorna skulle rusa ut och anfalla honom med skarpare vapen än sina tungor, i händelse han aldrig så litet skulle släppa etter sitt grepp öfver deras olyckliga stad. Så stor är nödvändigheten at förstärkningars anskaffande och så svagt är svaret på presidentens begäran om frivilliga, oaktadt den verksammaste och ihärdigaste röstvärlning samt de frikostigaste anbud om värfningspenningar af ätskilliga stater och större städer, i tillägg till den värfoingssumma förbundsregeringen utlotvat, att det intrycket snabbt vinner fast tot, att folk icke kan fås utan genom konskription. Det är elfva dagar sedan proklamationen utfärdades (d. 1 juli), och ej fullt 15,000 man hafva erbjudit sig. Allt detta är väl bekant för sydpartiets ledare.

1 augusti 1862, sida 1

Thumbnail