Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 1

——t —— ——— Doe. 77.0Oöi. vår svenska hufvudstad. Men sannerligen är det icke sannt — ett historiskt uttryck — att här i dagarne förts en diskurs rörande denna fråga, en diskurs, som ej varit obetydlig. Och det är naturligtvis ej så mycket att undra öfver. Konungens resa till sin konungslige vän och broder, kong Fredrik, har naturligtvis satt alla tungor i rörelse. På källare, på schweitzerier, i kretsen af de mest intima kafferep, har man hört orden Holstein och Slesvig och meerumschlungen komma öfver läppar, som aldrig förr vågat sig på ett så krångligt ord som meerumschlungen, men man har tyckt att det låg någonting hånande — rent ut läskande i att uttala detta så oerhördt mycket idislade ord, som måhända mången ej visste rätt hvad det betydde. Som sagdt, man har helt plötsligt börjat intressera sig för helstaten, för Slesvig, för Holstein, för h. ex. Hall, för — horribile dictu — Lauenburg och Oldenburg — en ganska hygglig fdame af mina bekanta trodde dessa vara ett par bland de många länder, tyskarne också ville taga ifrån den folkelige kungen i Danmark. Som ni ser, äro de geografiska begreppen litet förvirrade, på visst håll åtminstone. Och ur allt detta ofattliga chaos vill man nu att vår kouung skall åt våra vänner på andra sidan sundet leta fram någonting hållbart, som man kan fatta med händerna. Våra danska bröder veta säkert ej huru mycket göra konungen af Sverige och Norge har, hur han skall atfgöra om kättaren Hallins enka och oförsörjda barn skola få ett extra nådår, om kakelugnsmakaren X. skall få leda en skorstenspipa genom en trävägg, han skall, ja Gud vet icke allt hvad en konstitutionel konung i Sverige skall göra, och så kommer man nu och vill att han skall taga i tu med en härfva, som tyskarne nnder så många år trasslat in och hrr danskar likaså. Men hur skall kungen bära sig åt? Ja, det är just frågan. Skall han, eller skall han inte? Skall konungen, så i Herrans namn skola också vi göra vårt för att infria hans konungaord — det är vår pligt såsom hans trogna undersåter — och dermed punctum, d. v. s. slut med politiserandet i den danska frågan. Hvad sjelfva den s. k. firningen i Köpenhamn beträffar, så måtte den, att döma af tidningarnes beskrifningar, stött nästan på hvad man här kallar schangtilt och de oupphörliga omtagningarne af Fälskade och högt älskade broder, de tusende sinom tusende gånger appstämda hurraoch lefveropen bevisa att begeistringen nått sin allerhögsta höjd. Sannerligen jag vet hur vi här skulle bära oss åt, ifall kong Fredrik komme och helsade på sin älskade fosterbroder konung Carl, ty vi äro då så tröga med hurrarop, att det är en riktig skam åvet, och kong Fredrik skulle kanske taga vår tystnad, d. v. s. nära nog tystnad, såsom en förolämpning. Ordnar ha vankats med besked, har man sett; bland dem som veta att hålla sig framme är äfven en hr Sandströmer, hvars bröst redan glittrar af flera ordnar, ehuru han ännu knappt är 30 år gammal och ej eger någon framstående förtjenst, så vidt dit ej får räknas att han gift sig med en rik flicka — det är ändå alltid något. Medan H. M. är ute och har roligt ha hans trogna undersåter i Stockholm tråkigt af hjertans grund. Men det är ju också ej att undra på Ni kan tänka er, m. h., att det går på andra eller tredje — jag tror det skall vara tredje — veckan som vi ej seit en skymt af de kungliga. Jag vill knappast tala om prins Oscars fransyska visit på ett par timmar på resa från landtbruksmötet i Carlstad till Söderköping; den visiten kunde på sin höjd kallas tittin, men ni kan lätt föreställa er en loyal Stockholmares förtviflan