Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 1

axlar. Flickan darrade häftigt och drog mantillan tätt intill sitt ansigte, medan Fabio gick in i den större ateliern och vände sig till pater Rocco sägande: — Jag fruktar att jag idag är latare eller dummare än någonsin förut. Jag kan ej på något sätt bli belåten med bysten, hvarföre jag gifvit Nanina lof och för resten af dagen upphört med arbetet. Vid första ljudet af hans röst tystnade Maddalena som höll på att tala med sin far. Med en annan blick af vrede på Nanina, som stod i dörröppningen, lemnade hon rummet. Luca Lomi kallade, då hon gått sin väg, till sig Fabio, och pater Rocco vände sig till sin statyett för att se huru cementet torkade. Då Nanina såg dem på detta sätt sysselsatta, försökte hon att gå sin väg utan att bli bemärkt, men presten hejdade henne just som hon skyndade förbi. — Går du hem, mitt barn? frågade han på sitt milda lugna sätt. Naninas hjerta slag för hårdt för att hon skulle kunnat svara i ord — hon gjorde blott en böjning på hufvudet. — Tag detta med dig åt din lilla syster, fortfor fader Rocco och lade ett par silfvermynt i hennes hand. Jag har fått några kunder för de mattor hon flätar så nätt. Du behöfver ej bära dem hem till mig. Jag skall komma och