Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 2

och jag förläter aldrig. Presten tycktes aldrig hvarken behöfva bönfalla om förlätelse eller gifva den. af det dubbla skäl att han ej kunde reta någon annan eller sjelf af någon annan blifva retad. — Rocco, sade Luca och såg på minervas ansigte, hvilket nu var fullbordadt, denna staty skall göra uppseende. — Jag är glad att höra det, svarade presten torrt. — Det är någonting nytt inom konsten, fortfor Luca entusiastiskt. Andra skulptörer, med ett klassiskt ämne som mitt, inskränka sig till de ideelt klassiska dragen och tänka aldrig på att söka en individuel karakter. Jag gör raka motsatsen. Jag har tagit min vackra dotter Maddalena att sitta som Minerva och gjort en fullkomlig afbild af henne. Folk må anklaga mig för att missakta fastställda lagar, men mitt svar är att jag stiftar mina egna lagar. Min dotter ser ut som en Minerva, och der är hon alldeles som hon ser ut. — Det är verkligen märkvärdigt likt, sade fader Rocco och nalkades statyen. — Det är flickan sjelf, utropade den andre. Fullkomligt hennes uttryck och drag. Mät Maddalena och mät minerva, och från panna till haka skall du ej finna en hårsmåns skilnad emellan dem båda.