Göteborgsposten – 29 juli 1862, sida 2

som tillbringar alla sina lediga stunder hos bildhuggaren. Hon är en god skulptör i sit slag, bar gjutit statyer och gjort en dopfunt för sin kyrka — en helig man som egnar alla sina arbeten i ateliern åt religionen. — Ah bah! vi skulle anse honom för en narraktig prest i Frankrike. (Mera knappnålar !) Du tror väl ej att han skall låta pengar regna i dina fickor? — Vänta, säger jag ju. Det finnes en tredje bildhuggare på ateliern, en verklig adelsman. Hans namn är Fabio d Ascoli. Han är rik, ung, vacker, enda barnet och föga bättre än en narr. Tänk dig, att han arbetar som skulptör, lik som han behöfde förtjena sitt dagliga bröd derpå. Ett sådant nöje! Föreställ dig en man af en bland de bästa familjer i Pisa galen nog att önska göra sig ett rykte som artist! Vänta, vänta! Det bästa kommer. Hans far och mor äro döda, han har inga slägtningar i verlden som öfva inflytande på honom, han är ungkarl och hans förmögenhet är till hans egen disposition; han blir en tiggare min vän, han blir en tiggare blott af brist på en klok qvinna, som kan taga hånd om hans förmögenhet. — Ja, ja — nu förstår jag. Gudinnan Minerva är en klok qvinna och hon skall ,,taga hand om hans förmögenhet. Första knuten är att förmå honom erbjuda