Göteborgsposten – 28 juli 1862, sida 2

förmögenheter. Jag vacklade likt en drucken, föll tungt mot tröskeln och särade mig allvarsamt vid tinningen. Blödningen lättade dock mitt förtyngda hufvud; jag band en kompress öfver såret och följde fångvaktaren till min väns cell. Den stackars Whiaston låg på sängen med rocken aftagen och den venstra armen bar, medan en liten ström af blod långsamt flöt ur en öppnad åder. Mellan tummen och pekfingret på handen höll han — kunde jag väl tro mina ögon, min egen blåspipa, hvilken hade ådragit sig hans uppmärksamhet i mitt etui. Hemligheten var löst, ehuru jag af försigtighet hvarken förklarade den för fångvaktarne, eller erkände mig som egare till det instrument som förkortat hans lif. Utan tvifvel hade Grattons tillfälliga död, till följe af att luft inträngt i blodet och på denna väg nått hjertat, ingifvit Whinston idsen att bemäktiga sig min bläåspipa, hvilken erbjöd ett beqvämt medel för att ernå samma resultatet. Han hade sedan öppnat ådren med spetsen af pipan, fört munnen till densamma och med sin egen andedrägt utblåst sitt lif, hvilket han visste eljest skola inom få veckor hemfalla under hans lands lagar. Denna dags själsrörelser hade en sådan verkning på min kroppsliga helsa, att jag ej kunde lemna mitt rum på tre veckor. Whinstor bade under tiden blifvit begrafven bredvid sin så