Göteborgsposten – 26 juli 1862, sida 3

— När menniskan tänker på det förflutna sänkes hennes blick till jorden; när hon tänker på det tillkommande riktas den mot himmelen. — I hvarje hjertats och känslans angelägenhet står qvinnan högre än mannen. Qvinnan är svagare och sjelfsvåldigare; mannen mera okynnig och lastfull; Qvinnan sårar mest med tungan, och förbinder såren med bjertat samt läker dem med ögonen; mannen deremot sårar ej, han krossar och lemnar derefter sitt offer åt dess öde. — Skilsmessa verkar i kärleken, liksom vinden på eld; är lågan svag så slocknar den; är hon stark flammar hon upp ännu högre. — Man säger att musiken är ett otydligt språk. Detta må vara sannt i händelse den föredrages oskönt eller användesj till slagdängor. — Den sanna musiken är deremot själens och känslans språk, och när den går från hjerta till hjerta, då törstås och uppfattas dess ljufva toner af det minsta barn. — Det finnes, säger Humboldt, en diet för kroppen, men hur benämner man själens diet? ... jo, Ensamheten! — Liksom romarne hellre betraktade sina monarker som gudar än som berrskare, likaså vilja männen i allmänhet hellre anse sina hjertans regentinnor för gudinnor än för herskarinnor; ty det är lättare att tillbedja än att lyda. Anspråkslöshet. En lifstidsfånge låg Uti sitt själatåg, En prest vid sängen stod, Att inge honom mod Att ångrande och from Gå iufor herrans dom. on Sen fången en portion moral uti sig fått Uan börjad räkna upp de synder han begått; Så många voro de, så att på kyrkans far Sig håren reste upp — fastän peruk han bar. När syndarn slutat väl Hrr pastorn tog till orden: Den störste skurk, min själ, Du är, som lemnar jorden; Du afgrundskandidat, på knä du borde falla, Hvad har du väl fortjent for dina synder alla? ... Jag ingenting begärt-, sad fången lugnt och log, Sig vände sen mot väggen och suckade och dog.