Göteborgsposten – 26 juli 1862, sida 1

ven tro, att spanmålsskörden ej skall blifva så misslyckad; men för realiserandet af dessa forhoppningar sordras dock hvad man knappast i år vågar hoppas på, neml. slut på reg net och derefter torkande värme. Man har mycket öfverlagt om orsaken till den kalla väderlek, som hittills varit rådande, och en af Tysklands främste naturkunnige, professor Rossmaessler auser den vara den ovanliga värmen under våren. Han räsonerar som så: Då, enligt gjorda iakttagelser, i hela vestra Europa kall väderlek varit rådande, så måste man sluta, att den varma våren losryckt stora ismassor från vestra Grönland och den nedre kalla hafsströmmen fört desamma till New-Foundland i Atlantiska hafvet, hvarest deras smältning nu fordrar ovanligt mycket värme. Så kunde äfven den sällsynta företeelsen af kalla vestoch sydvestvindar låta förklara sig. Professor Rossmaessler menar, att man snart skall få bekrättelse på denna hans förmodan; och något sådant har äfven i sjelfva verket inträffat, i det de transatlantiska ångbåtarne under 47 breddgraden mött stora ismassor, hvilka de halt svårt alt undvika och äfven ha de sett fartyg instängda bland is. Det vare huru som helst med dessa funderingar; det säkra är att närvarande väderlekstörhållande är ej allenast det mest otrefliga, utan dertill i hög grad skadligt såväl för gröda som menniskolif. De skarpa och häftiga temperaturomvexlingarne, i forening med en afgjord qvällkyla, hafva här i staden framkallat en ovanligt stor sjuklighet, mest af febernatur. Veckan har föröfrigt förflutit under den stilla verksamhet, som är ett utmärkande drag tör Göteborg. Ingen händelse, intet evenement har krusat tidens lugnt flytande bölja. En storm har visserligen ett par dagar rasat och samlat massor af törsigtiga seglare in på fjordarne samt satt skeppsmäklarne i lifligare verksamhet; men äfven denna dyning har dragit förbi som en lätt fläkt, och de långvarigaste minnena man har från stormen torde vara de krinolinoredor densamma till vandrares förlustelse och innehafvares förlägenhet ästadkommit. Omkring oss hafva dock försiggått saker af stor betydelse för vårt fädernesland. Man behöfver endast erinra om konungamötet i Danmark, tionde allm. landtbruksmötet, prisutdelningen vid verldsexpositionen i London och de pågående riksdagsmannavalen. Vid allt detta har Sverige tydligt lagt i dagen, att det ej slumrar på gamla lagrar, utan stadigt och säkert går med djersva steg framåt på den väg, som endast dyrköpta segrar och mördande nederlag kunna utvisa. När Sverige ejönk från sin makt såsom stormakt blef det forst stort; ty sedan hågen väckts för fredliga eröfringar inom egna landamären kallades till verksamhet krafter, förmer än krigslagern och segerbytet, nemligen industrien och jordbruket. Vi hafva redan kommit derhän, att vi vid allmän verldsexposition kunnat täfla med de mest industriela länder, och vi hafva tagit pris inom industriafdelningar, hvilka hittills slumrat hos oss. Teaterns portar äro fortfarande stängda och torde väl så förblifva till dess de d. 1 Oktober öppnas af hr Elfforss, som förhyrt lokalen till d. 1 December, hvarefter hr von der Ostens kontrakt vidtager till d. 1 Maj. Från d. 15 Maj är teatern sedermera förhyrd af hr Selinder. Det enda offentliga nöje, som nu härstädes erbjuder sig, är hrr Jacobsson och Tells , musikalisktdramatisktdansantarepresentationer å Lorentsberg. Å programmet för morgondagen öfverraskas man af tillkännagifvandet, att ,,den nybildade sångföreningen skall biträda med utförandet af ett —Tlk— RR RR RE