Göteborgsposten – 26 juli 1862, sida 1

afskyväckande köttlösa ansigte. Jag uppsökte med blicken Whinston för att få hans bitrade, men han hade nedsjunkit på en stol. Med blodsprängda ögon betraktade han scenen och drog djupa, hväsande suckar genom de sammanbitna tänderna och vidgade näsborrarne. Hans åsyn var verkligen förfärande. Lyckligtvis ankom snart en annan läkare, d:r Hamilton. Vi förde Catharina med förenade krafter in i ett annat rum, men härunder uppgaf hon så förfärande, hjertslitande rop att de nästan paralyserade våra ansträngningar. Det var omöjligt att öppna åder på henne, ty hennes våldsamhet kunde ej bemästras. Slutligen uppgaf hon ett uthållande och mera genomträngande skrik och föll derefter i konvulsioner af det slags förskräckliga slag, som kallas cclampsia. Hvad som kunde göras, gjordes på den korta tid som vi hade tillfälle dertill, men allt förgäfves. Inom en timma hade hon upphört att lida och andas; och allt hvad som återstod af den utomordentliga skönhet som dagen förut tjusat oss var det förvridna ansigtet och den snart stelnade kroppen. Då Whinston underrättades om hennes död steg han upp från den stol, hvarpå han sutit, tog på sig hatten utan att säga ett ord och gick ut på gatan, riktande ögonen framåt liksom för att med blicken genomtränga horisonten. En ung man samt Catharinas kammarjung