ön nn och hans minister. Deras samtal varade om kring tvenne timmar och var stormande. De påstode då, att de första orden Cavour utta lat voro allt annat än vördnadsfulla mot dei franske kejsaren. Han rådde Victor Emanuel alt genast förkasta fredsvilkoren och drag: sin arme tillbaka från Lombardiet samt sålun da lemna Ludvig Napoleon att sjelf rädda sig ur den svåra belägenheten så godt han kunde Cavour sade klagande till sin monark, at Italien blifvit bedraget och dess ära kränkt och han gick tillochmed så långt att han till rådde en tronassägelse. Det säges, att konungen under samtalet visade ett lugn, hvar till man knappast skulle trott honom vara i stånd. Han sokte på allt sätt lugna ministern, som, ötverväldigad af smärta, tycktes nästan hafva förlorat förnuftet. Jag vet ej hvad grund det finnes för ett sådant påstående, men det berättades dock och troddes allmänt i Monzambano, det Cavours raseri gick så långt, att han begagnade ord, hvilka ledde till hans afskedande trån Victor Emanuels person. När grefven åter visade sig på Monzambanos torg hade hans vrede ingalunda lagt sig. Jag skall aldrig glömma denna hjertrörande scen. Cavour stod lutad mot den mur, som löper till höger om apoteket, och samtalade med grefve Nigra och sin sekreterare. Brutna ord fulla af harm undföllo honom alltsomoftast, och hans solbrända ansigte gnistrade af vrede. Det var en sällsam och förfärlig syn. Medan detta tilldrog sig på byens torg, hade La Marmora kommit från Valeggio. Cavour vexlade några ord med honom, sprang med sin sekreterare upp i generalens vagn och befallte kusken kora åt Desenzano till. General La Marmora hade utan tvifvel sagt honom, att kejsaren och prins Napoleon emottagit konungens inbjudan och skulle komma alt dinera i sardinska högqvarterot. Gretven var ej vid lynne att vänta på dem; och ban påskyndade derföre försigtigt sin afresa. Då vagnen lemnade torget, stod jag på trappan till caset. Kuskon fick tillsägelse att stanna, ministern steg ur och begärde ett slas vatten. Jag begagnade mig af hans frånvaro till att fråga gretve Nigra om hvad nytt zom passerat. Han lutade sig intill mig och viskade i mitt öra: Ni kan ekritva till Eogland, att grefven icke längre är konunsens rådgifvare, och att Ratazzi skall tillsäsas bilda en ny minister?. Straxs derefter ullade vaguen åter bort under höga rop af: Lefve Cavour!