1—— 2 TN — Detta kommer sig ej deraf att han är prosaisk; långt derifrån, men han ersätter den högtidliga synen med den fantasmagoriska farcen. Paris har den gaplystne och gamiren först och sist; de äro tvenne varelser, som ingen annan stad kan uppvisa, det passiva emottagandet, som är belåtet med att betrakta, och det uttömhga i nitiativet; Prudhomme och Fouillon. Paris har ensamt detta i sin naturalhistoria. Hela monarkien är i den gaplystne. Hela anarkien i gamineen. Detta bleka barn från Paris förstäder lefver och utvecklar sig, mognar och upplöses i lidandet, ett tänkande vittne till den sociala verkligheten och de menskliga tingen. Han tror sig sjelf vara bekymmerlös; han är det icke. Han ser, och är färdig att skratta, han är äfven färdig till någonting annat. Hvilka j än ären, som kallen eder Fördom, Missbruk, Skymf, Förtryck, Obillighet, Despotism, Orättvisa, Fanatism, Tyranni, akten eder för den nyfikne gaminen. Den lille skall blifva stor. Af hvilken lera är han skapad? af den förstkomna smutsen. En handfull dy, en andepust, och Adam står der. Det är tillräckligt att en Gud passerar förbi. En Gud har alltid passerat gaminen. Lyckan arbetar åt den lille. Med ordet lycka mena vi äfventyret. Denne pygmå, alstrad på den stora gemensamma jorden, okunnig, häpen, ur hopen, ur pöbeln, skall han bli jonier eller boeotier? Vänten, currit rota, Parisandan, denne lämon, som skapar slumpens barn och ödets män, gör, i motsats till den romerske kruknakaren, af krukan en amphore. Gatpojkarne i Paris utgöra nästan en cast. Detta ordet gamin trycktes för första sången och öfvergick från folkspråket tillliteraturens språk år 1834. Det var i ett liet arbete, kalladt ÅClaude Gueu, som detta rd först framträdde. Skandalen var stor. )rdet har godkänts.