T— — —— —— så att de knakade — en operation, som var en af de små vulgariteter hvilka gjorde stackars Basil en förargelse, den han fann det vara omöjligt att öfvervinna. Mark Gratton hade märkt detta och fann derföre ett nöje att i Basils sällskap plåga dennes nerver. Marks ögon, djupliggande och grå till fargen, voro ständigt stirrande och kunde understundom antaga ett iskallt uttryck, som gjorde en orolig. Gratton var visst ej utan förmåga, men han saknade entusiasm. Det enda motiv som ledde bonom till studier var ettdera rivalitet och fåfänga, eller ock en framtidautsigt till vinst. Der priser och belöningar kunde vinnas var han alltid en ifrig medtäflare. I smak, vanor och samtal visade han sig beständigt grof och obehaglig. Det var helt naturligt, att då de båda unga männen voro så olika till lynne och karakterer skulle de känna stor motvilja för hvarandra. De vore dock, såsom jag nämnt ej bekanta, oaktadt de dagligen under hela timmar varit tillsammans i de olika föreläsningssalarne, dissekerat vid samma bord och offentligt täflat om samma pris. Det var dock ej blott en känsla af antipati som rådde dem emellan — den uppgick å Whinstons sida till verkligt äckel, medan Gratton, hvars fåfänga var ytterlig, hjertligt hatade den man, som tog lejonparten af de utmär