Göteborgsposten – 24 juli 1862, sida 2

sitetet i Edinburg öfverglänste de båda ständigt den stora massan af studenter samt blefvo slutligen ansedda som de förnämsta inom fakulteten. De kallades äfven af sina kamrater för rivalerna — en benämning som sedermera skulle blifva ännu mera träffdnde, då utvecklingen af deras menskliga passioner gaf dem både ett helt annat mål för sina sträfvanden än vetenskaplig taflan. Basil Whinston var en smärt behagligt formad yngling omkring tjugofem är gammal med en smidighet och elasticitet i alla sina rörelser, som gaf ett fängslande behag åt hela hans vär sende. Hans drag voro reguliera och ovanligt vackra; medan hans mörkbruna, nästan svarta ögon, då hans hjerta rördes af känslor af ömhet eller medlidande, genom sin milda, djupa glans ådagalade hans naturs ytterliga känslighet. Pa sauma gång bevisade dock den snabba och lifiiga blicken, då sinnet var upptaget af vetenskapliga frågor, en skarp intelligens och ett minne, hvarmed han i hög grad var begåfvad. Hans nästan svarta hår hängde i lätta vågor öfver den höga hvita pannan och utgjorde en intagande ram till bans väl formade och vackra drag. Händerna och fötterna voro synnerligt små, och de förras skapnad var så mjuk och fin, att de skulle brydt en dam. Med ein latta gestalt var Whineton ovanligt rörlig; och ehuru långt ilrär