Göteborgsposten – 24 juli 1862, sida 2

Från Utlandet. Den stora strategiska rörelse, som Sydstaternas i Amerika generaler gjort och hvilken nyss ledt till slaget vid Richmond, börjar nu blifva klar. Sydbefälhafvarne hafva handlat i enlighet med den grundsatsen, att det är genom snabba truppsammandragningar som man vinner bataljer. Men en koncentrering på en front af 1,500 engl. mil är icke något lätt foretag att bringa ull ett godt slut. Den har dock verkställts med en anmärkningsvärd skicklighet. För tre månader sedan, d. v. s. vid det nuvarande föliiågets öppnande, stodo de båda motståndarne sålunda: på venstra flygeln, försvarande Miseouri, Alabama, var general Beauregards arme midtemot general Hallecks. Corinth var dessa tvenne kärers operationsbasis. I centern, i det Washingtons officerare kalla Bergsdepartementet, kommenderade general Johnston sydtrupperna, generalerna Pape, Fremont, NDowell nordtrupperna, manövrerande med ekiljda kärer och nödsakade att strida mera med guerillaband än med regelbundna trupper. På sydarmåens högra flygel slutligen stod den stora armåen midtemot general Molellan. Sydgeneralernas plan tyckes hafva bestått i att undansnappa general Beauregards armå från Halleck, göra en offensiv rörelse mot centern, för att starkt orva fienden, och slutligen åter förena sig på högra flygeln till den stora agglomeration af trupper, som kallas Potomacarmeen, och genom denna oemotståndeliga koncentrering krossa general MClellans arme. För att bringa denna kombination till verkställighet, började general Beauregard med att anfalla general Hallecks arm i det ögonblick den af en flod skiljdes i tvenne kårer. Han levererade med honom denna blodiga strid, som varade i tvenne dagar och under hvilken sydtrupperna turvis voro 8egrande och tillbakakastade. Men i det hela förlorade de blott stridsfältet eller snarare, då de märkte sig nödgas afstå från hoppet att drifva fienden i floden, drogo de sig tillbaka till sin första ställning, utan att bli allvarsamt oroade. Denna position var Corinth. Nordgeneralen Halleck inrapporterade en seger, men han hade betalat den med en så stor förlust af folk, att hans arme stod orörlig och liksom dötvad. De båda armeerna stodo stilla och betraktade hvarandra, och alla menniskor trodde att de voro sysselsatta med att återhemta sina kralter till en ny afgorande kamp. Hvarje post angaf denna strid såsom öfverhängande. Beauregard hade, hette det, 100,000 man, och Halleck, illa återställd elter sin seger, väntade honom i sitt läger, som han befästade. Men i sjelfva verket törberedde Beauregard blott hvad man kallat hans reträtt och hvilket i verkligheten endast var en frontförändring i jättelik skala. Det var en riktig teaterkupp. Man kommer en vacker dag och berättar, att — ce— ——