Göteborgsposten – 24 juli 1862, sida 1

Mina kommande dagars sorg eller glädje är i er hand. Om... om... — Fortfar John, hviskade hon svagt, då den unge mannen tystnade, liksom fruktade hon att uppenbara sitt hjertas alla förhoppningar och farhågor, medan Bessy med sänkt blick och böljande barm passivt lät omfamna sig. — Ni har något mer att säga... Har ni ej räddat mitt lif? ... Hvad kan ni väl begära, som jag ej skulle kunna bifalla? . .. Ni har något mer att säga, upprepade hon liksom för att påminna honom. — Ja, Bessy, jag har mycket att säga, men allt kan sammanfattas i två ord: Bessy, jag älskar dig ännu... älskar dig trots allting annat, så djupt, så evigt, som... som ... som i forna dagar... Af fruktan att såra hennes känslor genom att antyda hennes fall vacklade hans röst och blefvo hans ord förvirrade. — Låt mina handlingar, fortsatte han, låt hela mitt lifs tillgifvenhet förvissa dig om djupet och sanningen af mina känslor; och ifall du nu, då alla dina ljusare förhoppningar äro borta, kan försöka att besvara min kärlek samt vill lofva, att när vi mötas i Australien, dit jag för din skull äfven begifver mig, du då vill bli min hustru, så äro alla mina önskningar tillfreds