me — stol, tjenstgörande på en gång som bord och säte, allt bvad modler som funnos på detta sorgliga stalle. Tvenne olyckliga gråtande varelser äro de enda innevånarne i rummet, då vi höja täckelset för denna scen. En gammal man med silfverhvitt hår och dränkt i tårar samt en blek i själsångest försänkt, men alsklig flicka, hvars skönhet lånar en stråle af ljus åt den dysterhet, hvilken hänger öfver det hastigt mörknade rummet. — Fader, fader! utropade flickan mildt, i det hon kastade sig till den gamle mannens fötter och lade sitt hufvud i hans knä; fiunes det intet sätt öfrigt, hvarigenom denna förfärliga död kan uudvikas? O! nåd nåd! finnes ingen nåd? De skola hänga mig, fader! mig ditt eget barn, som du så innerligt älskat. Hör ni mig, fader? bör ni mig? fortfor hon med ett häftigt utbrott af lidese och en rysning af fasa genomilade herne, då i detsamma galgens spöke reste sig för hennes inre syn och hon i inbillningen bevittnade bela den vedervärdiga rysligheten af den sista förfärliga scenen. Hon slöt sig förtvifladt till fadrens bröst drog sig närmare den åldriga gestalten och såg in i hans ansigte med en vildt sökande blick, liksom hade i denna böjda och darrande kropp funnits hopp och frälsning. — De sätta upp schavotten, fader, fortfor