het och trolöoshet, hvilken hon så troget älskat, hennes moders död, de starka bevisen emot henne och den moraliska vissheten om det rysliga straff som stadgdes för hennes brott medförde en farlig feber, åtföljd af yrselparoxysmer, under hvilka den tilldragelse, som få veckor förut var väntad med sådan stoltbet, försiggick, ty i det dystra fängelset gaf hon, en vecka efter sin arrestering, utan vänner eller sympati, för tidigt lifvet åt ett barn. Så svår var den stöt som hennes nervsystem lidit, att det dröjde många veckor innan den olyckliga var nog återställd för att uthärda mödan af en flyttning från sin cell till domsalen, hvarest hon, med barnet i sitt sköte, satt hela dagen. Ehuru hon omtalade alla sina förhållanden — och allting talade för henne, sä var dock detta brott då för tiden ansedt så förhatligt att bon förklarades skyldig, oaktadt Meredeths uppförande allmänt afskyddes. Dodsdomen fälldes öfver henne och skulle gå i fullbordan en vecka efter ransakningen. Det är till den lifdömdes cell, som vi en dag före den, hvilken var bestämd för hennes aflifvande, föra våra läsare. Ett högt men litet rum med nakna väggar och ett litet fönster längst upp, förgallradt med tvenne starka jernstängar utgjorde den lifdömdacell. En kort lag säng vid den främsta vagger var, utom en halmstol och en annan bred hög