— — MAD EST TA TIA RAG AV BAKAR — — Det är ej hos mig, stammade han, som du skall söka tröst; det är hos Gud. Han allena kan skänka dig styrka i denna bittra stund och mod att mottaga döden. Bed till Herran — bed till Gud, mitt arma barn. Och den gamle mannen lade liksom till en välsignelse sin hand på detta förödmjukade hufvud. Lätt som vidrörandet var, genomgick dock en darraing den arma qvinnans kropp, och blickande upp med röda men tårlösa ögon utropade hon : — Jag kan ej förmå mig dertill, fader; jag kan ej bedja, ty min själ förtäres af fruktan ... Att dö, fader! att dö, dö, dö! O, tänk på det — och ingen bryr sig om mig, ingen försöker att rådda mig! Hvarför blef jag nägonsin född, då jag skulle sluta på detta sätt ? Ack bvarför, hvarför? (Forts.) Plockgods. Lycklig omständighet. En person erhöll häromdagen ett bref från en god vän, hvars vistelse var för honom obekant, och utropade helt belåten då han igenkände vännens stil. Det var förb. bra att jag fick bref från honom, jag hade eljest just ämnat att i dag tillskrifva honom för att få reda på hans adress.