hon, och det är för mig! men jag kan icke dö — jag är så ung och lifvet är så ljuft; dessutom har jag ej gjort något ondt. Jag blott: tog hvad han gaf mig, jag blott gjorde hvad han bad mig göra. Ni skall ej låta dem taga mig från er, de våga ej taga ert barn från er! de våga... Hon afbröt sig plötsligt och kastade med en vansinnig å börd armarne öfver hufvudet samt utropade : — Men de skola göra det!... De skola rycka mig ifrån er och släpa mig upp på schavotten och hänga mig, så att det elaka folket, som kommer för att se mig dö, ej måtte gå misste om sin högtid. O! förbarmande, förbarmande! vill ingen förbarma sig öfver mig? Alldeles uttröttad af sinnesrörelsens våldsamhet knäppte hon ihop händerna och kastade NN öfvergifven till den gamle darrande fadrens bröst. Bessys far hade sutit i ett tillstånd af stum apati, och fortfor att tiga under hela detta utbrott af sorg. Utom den beständiga darrningen af hans kropp och den oupphörliga tåreflod som strömmade uttör hans kinder, skulle han kunnat tagas för en bildstod. Men när hon slutligen i förtviflans hopplöshet kastade sig öfver hans knän, tvingade han sig med en häftig ansträngning att tala.