Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 2

man säger, ty hon är stundom något besynnerlig, men i sjal och botten är hon en god menniska, så att ni ej fär bli ond på henne. Och nu är jag i ordning. — När de båda männen vände sig om ooh togo första steget mot dörren, stannade den gamle mannen och såg med tårade ögon på sin mållösa hustru. Efter åtskilliga fruktlösa försök framstammade han slutligen: Hustru, gumma — Bet — det var ej min meniog att vara stygg mot dig — bry dig ej derom, och tro icke att jag ämnade — här sveko orden honom och då hann fann det vara omöjligt att vidare fortsätta stapplade han mot dörren. Hustruns lifskrafter och själsförmögenheter som vid hennes mans första ord försjankit i en slags drömmande dvala vaknade nu ögonblickligen och uppspringande från sitt säte rusade hon efter sin man samt tog honom för bröstet och tvingade honom med sakts våld att gå tillbaka till den den plats hon innehaft. — Ämnar du gå din väg och lemna din gamla hustru qvar? Tror du att, efter att vi hafva lefvat förenade så många år, något annat än döden skulle kunna skilja oss åt? Nej, nej Bob, dia gamla hustrus hjerta klappar ännu för dig — är dig lika tillgifvet — ack! mycket tillgifnare än då vi första gången stodo vid hvarandras sida i kyrkan, Här är min plats, — och kastande