Göteborgsposten – 22 juli 1862, sida 1

—— —— ä — — ——————————— vande af sanningen i hennes ord endast retade henne ännu mera, och hon söresatte sig att icke spara honom förrän hon riktigt urladdat sig och framhällit all den orätt och de försakelser hon lidit. och med förnyad kraft upptog hon äter ämnet. — Det är er skuld att vi i denna pröfningens tid ej har vår flicka här, som kunde trösta oss, utan äro lemnade ensamma likt två vissnade kornax. Hvad tjenar det till att bära er åt så der? frågade hon i sin mest grälsjuka ton när hon märkte den gamla mannens vaggande rörelser och stampningar i lergolfvet med de jernbeslagna stöflarne. — Om ni känner förtviflan, hvad tror ni då jag gör? Var hon icke min egen flicka, så vacker och nätt och vänlig — en riktigt sällsynt blomma. Det var hårdt nog att bli drifven från hus och hem och att ifrån herre förnedras till tjenare, men det var ett intet mot förlusten af Bessy. Jag brydde mig ej om allt annat, men då ni gick och förstörde flickan, då — hvad tjenar det till att stampa i golfvet! Ni var alltid så stolt öfver henne, och det var äfven en flicka att vara stolt öfver; men hvarföre skulle ni vara så dum att ständigt draga henne med er till staden och till kyrkan, för att uppvisa henne, liksom en höna skryter med sin kyckling? Det var ju klart att hon sedan skulle blygas för sina fattiga föräldrar. och — och —