Göteborgsposten – 21 juli 1862, sida 1

tagande sig om orsaken hvarföre hon stannade i sitt arbete, sammanrullade sin strumpa och stack stickorna in i ullgarnsnystanet. — Skaffa er mat! utropade den gamla qvinnan i bitter ton, först besvarande den delen af mannens tal som hon ansåg vigtigast. Vi ha nog svårt att skaffa oss sjelfva en bit mat, långt mindre vilja vi föda en lättjefull griphummer som kommer och sätter folk i oro. Ni vill nöja er med fläsk eller skinka, säger ni, och bryr er icke om ordentlig mat förr än middag. Det är mycket beskedligt af er, men jag skall säga er någonting, mäster orostiftare, och det är att ni ej kommer att förtära hvarken mat eller dryck här i huset, såvida ni ej sjelf har något med er. I annat fall lär ni nog komma att bli tunnare innan ni lemnar huset. Tycker ni om öl, säger ni? Godt, der är dörren, gå till värdshuset då! Behöfver ni vatten, så gå till brunnen och jag kan säga er att den är trehundra fot djup så nog får ni hala alltid. I alla fall skulle jag ändå förarga mig öfver att ni med era orena läppar nedsmutsar det. Mrs Staunton reste sig och kastade en triumferande blick på den förbluffade fremlingen sedan hon slutat sin korta harang. — Tro icke att jag skall svälta ihjel, madam, svarade hennes plågoande. När jag begifver mig till tiggare, som ej lärt bättre seder,